Annons

Karl Sigfrid:Nu ska Storbritannien betala

Foto: Kirsty Wigglesworth / TT
Under strecket
Publicerad

Fredagen den 29 mars 2019 klockan 23.00, Londontid. Från och med då är Storbritannien inte längre ett EU-land. Det meddelade Theresa May när hon i the Daily Telegraph presenterade den brittiska utträdeslagen (Telegraph 9/11). De som har hoppats att brexit inte är på riktigt trots allt får nu förlika sig med att skilsmässan faktiskt blir av.

Våren 2019 kan tyckas långt borta, men i den takt som utträdesförhandlingarna går just nu är det alltför tätt inpå. Sedan den brittiska folkomröstningen, som ägde rum sommaren 2016, har inte mycket hänt, och EU vägrar förhandla om framtida handelsrelationer.

May, som stöttade folkomröstningskampanjen för att stanna i EU, gör sitt bästa för att i den uppkomna situationen hitta lösningar på de utmaningar som brexit för med sig. Bryssel svarar med att spela ett politiskt spel. Formellt hänvisar EU:s förhandlare till ett antal nyckelfrågor som måste lösas innan framtida handelsrelationer kan komma på tal. Men det är uppenbart att EU:s agerande har andra syften än att lösa ut besvärliga knutar.

Annons
Annons

EU vill signalera att utträde straffar sig. Ingen ska tillåtas tro att britterna kommer gynnas av sitt oförskämda beslut. Medför inte utträdet i sig tillräckliga svårigheter för att avskräcka andra potentiella separatister står unionen beredd att strula till utträdesförhandlingarna.

Innan Storbritannien får börja diskutera handelsavtal – normalt en utdragen process som skulle behöva starta så snart som möjligt – kräver EU att tre saker reds ut: EU-medborgares rättigheter, Storbritanniens finansiella åtaganden och gränsen mellan Storbritannien och Irland. Förvisso viktiga ämnen, men inget som skulle behöva stå i vägen för att sätta igång med handelsdiskussionerna, om viljan hade funnits.

När Emmanuel Macron talar om att Storbritannien ska betala för skilsmässan med EU handlar det inte bara om att britterna bokstavligen ska betala kostnader som de har varit med och beslutat om i EU:s långtidsbudget. Det handlar också om att de ska betala i bildlig mening för att de sviker det Europeiska projektet. För att inte fler länder ska komma på tanken att desertera ska det nu statueras ett exempel.

Ett mantra från kvarvarande EU-länder är att de står eniga gentemot Storbritannien. Den linje som det råder enighet bakom tycks gå ut på att förhala förhandlingarna och rikta vaga invändningar mot varje kompromissförslag från Theresa May. Samtidigt kvävs diskussionen om Storbritannien av medlemsländernas rädsla för att visa upp en sprucken fasad. Oron för att missnöjda medborgare i fler länder ska kräva utträde är uppenbarligen för stor för att man ska unna sig en öppen debatt med högt i tak.

Sverige är ett av de länder som har mest att förlora på att förhandlingarna om britternas framtid obstrueras. Storbritannien är en viktig marknad, och London är en av de städer i världen dit flest svenskar beger sig. Ändå framstår den svenska regeringen som ointresserad av att föra in EU på en mer konstruktiv väg.

När Sveriges statsminister uttalar sig efter en förhandlingsrunda i Bryssel upprepar han som en lydig skolelev det han blivit instruerad att säga: EU står enigt. Vi diskuterar inte handelsavtal förrän Storbritannien går med på större eftergifter.

Löfven har, precis som när David Cameron försökte förhandla fram nya villkor för det brittiska medlemskapet, blivit en viljelös åskådare. Oppositionspartierna verkar, om vi ska vara rättvisa, inte heller särskilt angelägna om att få på plats en bra uppgörelse som låter oss fortsätta att handla och röra oss fritt. Det är synd, för Sverige har som tradition att stå upp för den fria handeln.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons