X
Annons
X

Nu måste Blair välja väg

SvD i STORBRITANNIEN
london Dagen efter valet i Storbritannien är frågan inte bara vad labour ska använda sin tredje mandatperiod till utan också hur länge premiärminister Tony Blair sitter kvar. Framgången för det tredje partiet, liberaldemokraterna, kan vara en signal om det gamla tvåpartiväldets kommande sammanbrott.
På samma sätt som det med fog kan sägas att New Labour vann sina historiskt stora segrar 1997 och 2001 tack vare Tony Blair, kan det nu konstateras att labour i natt vann sin historiska tredje valseger i rad trots Blair. Han har inte längre varit ett flöte utan ett sänke för partiet, det är opinionsmätarna överens om och det är också det intryck som samtal med enskilda labourväljare ger. De understryker ofta att de röstade på sin lokala labourkandidat, inte på Blair, eller att de tycker att regeringen ändå ger ett mer professionellt och förtroendeingivande intryck än alternativen i oppositionen och därför röstat labour, om än utan entusiasm.
Tony Blair har själv gjort sig till en
politiker under avveckling genom att förklara att detta var hans sista val. Det riskerar att göra honom till vad som i amerikansk politik kallas en haltande anka, a lame duck, det vill säga en politiker vars inflytande minskar därför att alla vet att hans dagar är räknade. I praktiken kan det dröja två-tre år innan han går, även om det ges ett tillfälle redan i början av 2006 om britterna då i en folkomröstning säger nej till EU:s nya konstitution trots att Blair vill ha ett ja.
Hela valkampanjen har saknat nerv och brett väljarengagemang, möjligen med undantag för den allra sista veckan då kriget i Irak till slut trängde sig på när anhöriga till stupade britter gjorde känsloladdade framträdanden. Dessförinnan var kriget märkligt frånvarande i debatten. En kolumnist talade om "Basil Fawlty-kampanjen" efter det klassiska inslaget i tv-serien Fawlty Towers (Pang i bygget) med John Cleese där nyckelrepliken är "don"t mention the war".

Men kriget omnämndes som sagt till slut i valkampanjen och satte därmd
ljuset på liberaldemokraterna som från första början varit emot den brittisk-amerikanska invasionen av Saddam Husseins Irak. Vanligen brukar de två stora partierna labour och konservativa (tories) slåss enbart med varann, åtminstone på riksnivå och högdraget strunta i det tredje partiet. Denna gång vågade ingen av dem hålla sig till den taktiken. I flera valkretsar hotade liberalerna de konservativas toppnamn. Den konservativa politiker som förlorar sin parlamentsplats kan inte längre vara sitt partis talesman i en viss fråga eftersom oppositionen har en skuggregering som, liksom den riktiga regeringen, enbart består av parlamentsledamöter.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X