Annons
X
Annons
X

Per Gudmundson: Nu låter man SD utforma spelplanen

Gustav Fridolin (MP), Åsa Romson (MP, Stefan Löfven (S), Anna Kinberg Batra (M), Annie Lööf (C), Jan Björklund (FP) och Göran Hägglund (KD) vid lördagens pressträff i Riksdagen.
Gustav Fridolin (MP), Åsa Romson (MP, Stefan Löfven (S), Anna Kinberg Batra (M), Annie Lööf (C), Jan Björklund (FP) och Göran Hägglund (KD) vid lördagens pressträff i Riksdagen. Foto: MAJA SUSLIN/TT

Vilken är den viktigaste politiska frågan i landet? Frågar man väljarna är svaret skolan. I den vallokalsundersökning som SVT utförde i samarbete med SOM-institutet vid höstens riksdagsval var det skolan som flest väljare angav som betydelsefull för partivalet. Efter skolan kom sjukvården, följt av i tur och ordning den svenska ekonomin, den sociala välfärden samt på femte plats sysselsättningen.

Frågar man olika experter varierar nog svaret. En riktigt stor framtidsfråga är välfärdens framtida finansiering. I takt med att befolkningen blir allt äldre blir sjukvården allt mer avancerad och samtidigt växer förväntningarna på vården – frågan om hur detta ska betalas när vi redan har världens högsta skatter kommer att hålla debatten levande i decennier.

En annan stor fråga är den om framtidens jobb. Datoriseringen och robotiseringen automatiserar allt fler sysslor, och det är inte bara industrijobben som hotas.

Annons
X

Även medelklassens yrken kommer till stor del kunna skötas av maskiner. Den här texten du läser, till exempel, kommer antagligen att kunna författas av en ledarskribent-emulator.

Vad jag kan förstå har Aftonbladet redan robotiserat sin ledarredaktion.

Ytterligare frågor är klimatet, energiförsörjningen, och kanske rentav försvaret skulle kunna rankas som ett av vår tids stora huvudbryn, nu när Ryssland agerar så hotfullt i närområdet.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Men om man ser på hur våra förtroendevalda på högsta nivå agerar tycks svaret vara något annat.

    Nämn en fråga där blocken kan enas. Peka på ett samhällsfenomen som kan få nästan alla partiledare att ställa upp på gemensam presskonferens med fototillfälle. Skolan? Nej, knappast. Framtidens jobb? Inte det heller. Välfärden? Aldrig i livet. Krig? Ja, kanske krig, men i så fall krig av den gammeldags sorten med storskaliga invasioner, tanks och sjöslag, och inte det där som Ryssland håller på med – sjätte generationens krigföring eller vad det nu kallas.

    Invandringen? Nja, egentligen inte, enligt opinionsmätningarna. Men nu? Ja, det tycks vara den enda frågan som är så viktig. Så kommer hur som helst många att uppfatta det.

    Det finns en rad goda skäl till decemberöverenskommelsen. Den säkrar minoritetsregeringars möjlighet att att styra landet till den grad att vi kommer att få den ordning och reda som både omvärlden och väljarna förväntar sig efter ett val. Oskicket att bryta ut bitar ur budgeten stoppas. Överenskommelsen bevarar även de politiska blocken, så att väljarna kommer att kunna utkräva ansvar av regeringen, och kasta ut den om det behövs.

    Det skulle också kunna vara ett tecken på ansvarstagande att teckna en överenskommelse som sätter Sveriges långsiktiga stabilitet högre än egna kortsiktiga partipolitiska maktambitioner. Men det är knappast bevisat att så är fallet denna gång. Och oppositionen har slängt väl många möjligheter att opponera överbord. Överenskommelsen gäller förvisso budgeten, och inte lagstiftningen, men budgeten är ett enormt kraftigt styrmedel. Nästa år skulle regeringen kunna höja skatterna med 50 procent utan att oppositionen skulle ha makt att lyfta ett finger.

    **Det går alltså att **argumentera för eller emot. Åtskilliga väljare kommer dock inte att lyssna på de argumenten. För dem betyder uppgörelsen att det finns en enda fråga som är viktigare än allt annat. En fråga som kan få politiska dödsfiender att enas, som kan få partierna att frysa ner parlamentarismen för att i stället införa ett nytt regelverk där politiska majoriteter inte längre är utgångspunkten, en fråga där vare sig regeringen eller Alliansen kan tänka sig att backa en tum.

    Invandringen. Det är i alla fall det intryck som ges.

    Detta är också exakt vad Sverigedemokraterna påstår.

    Överenskommelsens undertecknare hade för avsikt att avskilja SD från allt politiskt inflytande, och att göra det möjligt att styra landet som vanligt trots SD:s ökande röstetal. Decemberöverenskommelsen har lyckats med detta. Men till ett pris. Hela det politiska landskapet har nu formats i enlighet med SD:s verklighetsbeskrivning. Vad det betyder på lite sikt är omöjligt att veta, men man kan ju spekulera.

    SD har länge påstått sig vara landets enda egentliga oppositionsparti, och nu har nästan exakt detta formaliserats av decemberöverenskommelsen. Redan nu cirkuleras en parodi på en valsedel bland SD-väljarna på internet. Man skriver att valmyndigheten har förenklat röstandet till nästa riksdagsval, så att det nu bara finns tre rutor att välja mellan: Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Övriga.

    På kort sikt har SD isolerats. På lång sikt har SD fått hjälp att växa genom att dess verklighetsbeskrivning har bekräftats av etablissemanget.

    SD har kämpat i åratal med att övertyga väljarna om att invandringen är den viktigaste politiska frågan. Nu har de andra partierna sett till att SD fick rätt, trots att väljarna egentligen inte tycker så. Självmål.

    Per Gudmundson är ledarskribent i SvD.
    per.gudmundson@svd.se

    Annons
    Annons
    X

    Gustav Fridolin (MP), Åsa Romson (MP, Stefan Löfven (S), Anna Kinberg Batra (M), Annie Lööf (C), Jan Björklund (FP) och Göran Hägglund (KD) vid lördagens pressträff i Riksdagen.

    Foto: MAJA SUSLIN/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X