Nu har jag fått min Den blomstertid-dos

Inga nykläckta studenter vrålar längre runt Sergels torg; i kyrkor och klassrum har Idas sommarvisa tystnat. Det är sommarlov med barn som har benen fulla av spring – och vuxna som har huvudet fulla av myror. Nu är hög tid att slutplanera en Underbar Sommar. Eller, åtminstone, att förena alla spretiga krav till en halvhygglig semester.

Under strecket
Publicerad
Annons

Att få ihop sommarpusslet för en vanlig familj – där det inte sällan finns före detta partners och nya kärlekar, barn från skilda kullar och gamla, eller nya, svärföräldrar i både Jukkasjärvi och Tomelilla – är lika slitsamt som att trycka ihop ett alplandskap på 3 000 vanliga bitar. Ändå brukar det gå. Varje år.
Till vår hjälp har vi ritualerna.
Förra veckans satt jag i Gustaf Adolfskyrkan och lät mig fyllas av den jublande sommarlovskänsla som bara Den blomstertid nu kommer kan åstadkomma. Runt mig duggade tårarna. Det är som om finklädda examensbarn rent automatiskt öppnar våra tårkanaler. Eller också gråter vi över våra egna gamla skolavslutningar och över att åren gick så fort och över att även dessa små spindelbenta examensbarn snart är företagsledare eller sjukskrivna undersköterskor.
Det är något sprött över examensglädje och den försommarvind som bär med sig en svag doft av syren.

Så länge min egen släkt rymmer små skolbarn kommer jag att tvinga in mig på deras avslutningar. Surströmmingen är lika viktig. När jag står där över diskhon och pyser första burken vet jag att hösten har tagit vid. Genom första klämmans mandelpotatis och rödlök tuggar jag till mig insikten att nu väntar det stora mörkret. Kylan. Grotttillvaron hemma, med tekoppar och tända ljus. Innan det vänder.
Att människan behöver ritualer är ingen nyhet, kyrkan har i alla tider hjälpt oss att klara olika övergångar – och att ta symbolerna till hjälp för att bättre begripa det obegripliga. Att i vigselceremonien läsa efter prästens ”Jag XX tager dig XX” får oss att förstå att nu går vi in i tokförälskelsens andra akt, den som baseras på kärlek och verklighet. Begravningsritualens ”Av jord är du kommen” berättar att döden är oåterkallelig, nu är det slutringt, slutpratat, slutkramat, eller – i värsta fall – sluthatat.
Med ojämna mellanrum framförs kravet att vi också borde ha en skilsmässoritual, en ceremoni där vi högtidligt meddelar: ”Jag XX tager nu avstånd från dig XX, intill döden skiljer oss åt.” Jag tror det skulle underlätta. Precis som det finns en lättnad i att, rent konkret, begrava symbolerna för den kärlek som gått i kras. Eller öppna fönstret, borsta tänderna och bädda rent efter de värsta stormgrälen.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons