Annons
X
Annons
X

Nu berättar han sanningen

– I hela mitt liv har jag levt med dubbla existenser men jag har aldrig utgjort någon säkerhetsrisk. I en exklusiv intervju för SvD:s Karin Thunberg berättar diplomaten Sverker Åström, 87, om sitt livs hemlighet: att han är homosexuell. Bara hans chefer på UD blev informerade. De ryckte på axlarna. – Den enda sorg jag kan känna är att jag aldrig fick några barn. Och så har jag nog levt ett mer ensamt liv än om jag varit heterosexuell.

Foto: DAN HANSSON

I ett av vindsfönstren står bilden på en liten pojke i sjömanskostym. Han håller händerna framför magen, i dem gömmer han sin hemlighet. När vi torkat av dammet syns årtalet tydligare, det var 1918 som Sverker Åström blev förevigad hos en fotograf i Uppsala.

– Då var jag tre år. Och jag blev så rädd att jag fick en sockerbit. Det är den som jag döljer i handen.

Han påstår själv att han har ”Stockholms vackraste våning” med Johannes kyrka utanför fönstret. Nu sitter han där, i ett lagom städat vardagsrum, och berättar om det som varit en betydligt större hemlighet i hans liv. I boken ”Ögonblick”, som i morgon kommer ut i ny och kompletterad upplaga, skriver Sverker Åström och orden är avskalade, alldeles nakna: ”Jag har uteslutande älskat män. Några lyckliga förhållanden har jag haft, men sporadiska och med kort varaktighet.”

Annons
X

Inför sin stundande 88-årsdag är det alltså detta han gör, han ”kommer ut” som det heter i homosexuella kretsar och berättar att han är gay. Gay, det är ordet som den gamle diplomaten själv använder.

Inför vårt möte har han samlat argument och tankar i ett handskrivet kompendium, han frågar om vi kanske kan börja så, att han läser och jag lyssnar. Han lovar att det tar högst sju minuter.

När jag i stället inleder med några frågor accepterar han utan protest. Sedan talar han oavbrutet i, minst, sju minuter.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    – För det första, varför kommer jag ut just nu? Detta är ingen nypåflugen tanke utan något som jag har funderat på i många, många år. Men det har aldrig funnits något naturligt tillfälle förrän nu, när jag på förläggarens önskan bestämde att skriva till en mer privat epilog.

    Men nog måste det ha funnits tidigare tillfällen, till exempel i någon av årens alla intervjuer?

    – Då har jag uteslutande hållit mig till sakliga ting. Detta har jag aldrig talat om. Det hade varit alltför dramatiskt att, plötsligt, i en intervju om svensk neutralitetspolitik säga ” by the way, jag är gay”. Så gör man bara inte.

    Många, inte minst journalister, har känt till din hemlighet. Skulle du ha erkänt den på direkt fråga?

    – Ärligt talat vet jag inte.

    Det steg som Sverker Åström nu tar handlar i grunden om hederlighet, säger han. Först och främst ser han det som en hederlighet gentemot sig själv och sitt liv, innan han dör vill han säga som det är.

    – Det är också en fråga om hederlighet gentemot min vänner, de som vetat. Om jag uteslutit denna del hade tystnaden blivit olidlig, man skulle ha frågat: Men Herre Gud, varför talar han inte om det som är så väsentligt för honom? Dessutom, det är tredje skälet, är det en hederlighet gentemot de människor som i övrigt känner till min existens.

    Är det inte också en hederlighet gentemot de män som du har älskat?

    Sverker Åström rätar upp sig i soffan, markerar en gräns.

    – Jag tror absolut inte att mina gamla älskare har något behov av att jag berättar sanningen, tvärtom. Nej, detta handlar om hederlighet gentemot mig själv, mina vänner och människor som känner till mig, ingenting annat.

    Finns det någon som kan känna sig hotad inför denna, din nya öppenhet?

    – Det kan jag inte tänka mig. Det finns heller ingen anledning.

    Sverker Åström kastar en blick i pappren som han skrev inför vårt möte. Där finns ytterligare ett skäl:

    – Min möjlighet att påverka samhällets tolerans mot homosexuella är ytterst marginell, något annat vore förmätet att tro. Men alla dessa människor, de är många, som kanske inte har erkänt sin läggning ens för sig själva kan förhoppningsvis känna ett visst stöd. Vågar jag, som är en känd person, komma ut är det kanske inte så farligt.

    Vad är det, genom åren, som fått dig att tiga?

    Sverker Åström suckar, ytterst diskret, och gör en snabb historisk tillbakablick. För 50 år sedan var homosexuell kärlek förbjuden i lag, fördomarna var utbredda och mycket starka.

    – Toleransen har ökat dramatiskt, i hela västvärlden. Och där spelar EU en viktig roll. De nya länder som ansluter sig till unionen måste acceptera den ”totala lagstiftningen” i vilket det, bland annat, ingår förbud mot diskriminering av homosexuella. Många av dessa länder hade väl aldrig drömt om att ta ett sådant steg, utan påtryckningar.

    Men dina egna vänner, har de inte vetat?

    – Att veta är en sak, att jag själv talar om det är något annat. För mig är detta ett existentiellt avgörande, som förändrar förutsättningarna för hela mitt framtida liv. Inte minst i relation till mina vänner. Men människor får acceptera mig som jag är. Nu när beslutet är fattat finns ingen som helst tvekan.

    När Sverker Åström talar allvarsord har han torr, nästan knastrig röst, och sitter rakryggad i soffan. Detta är diplomaten som vet vad situationen kräver. Men så, plötsligt, kan hans röst åka upp i falsett och fnittret övermanna honom. Då är han som pojken som just blev utsläppt på rast, då vill han bjuda på sin älsklingsdryck, campari med grappo, och – äntligen – få förklara sådana ting som varför han har en grön strumpa och en röd.

    Rösten jublar:

    – Jag är ingen högfärdig man. Men jag är fåfäng – och jag odlar min excentricitet.

    Att vara gay på UD – nej, vi väntar lite med konsekvenserna. Först dammar vi av barndomsbilden i fönstret. Fram träder en tydligare bild av pojken som växte upp i en borgerlig familj där man aldrig, självklart inte, talade om sexualitet varken i homosexuell eller heterosexuell tappning.

    – Det var ett ämne som i sin totalitet var tabu.

    Det han själv ser på bilden är ett ensamt barn. När jämnåriga pojkar började intressera sig för flickor kunde han inte dela deras intresse. Ändå dröjde det många år, fram tills han var 20, innan han erkände för sig själv att han var homosexuell. Han säger att det skedde utan kamp eller dramatik.

    Vad hände när du var 20 år, blev du förälskad i en man?

    – Så var det nog. Därmed splittrades min värld i två existenser. I mitt yrkesliv har gayvärlden inte existerat – privat har jag, runt om i världen, haft ett umgänge med homosexuella vänner. Vi har haft vår gemenskap, våra samtalsämnen och våra skämt, jag har ju inte precis talat diplomati med dessa människor.

    Du får det att låta lätt?

    Jag har inte lidit särskilt mycket, snarare kan jag tycka att dessa dubbla existenser har berikat mitt liv. Det svåraste har väl varit ensamheten. Förutom några korta perioder har det aldrig funnits någon bredvid mig som kunnat ge råd om så enkla ting som slipsval fram till mer komplicerade saker.

    Nog vet Sverker Åström att kärlek rymmer mer än ett ynka slipsråd. Han vet också att åldern gör ensamheten mer uthärdlig. Det fanns en gång, det var länge sedan, när han kunde ringa till Fröken Ur bara för att höra en mänsklig röst.

    – Du ska veta att jag är en sentimental man. Genom åren har min syn på kärlek inte förändrats, men man blir mindre intresserad, lustan avtar. Den enda sorg jag kan känna är att jag aldrig fick några barn. Dels för att jag tycker om barn men också för att det djupast i oss människor, både hos män och kvinnor, finns ett behov av att se sina gener reproducerade. Det har funnits tillfällen när jag funderat på insemination och att efteråt ta på mig faderskapet, men den tanken har jag slagit undan. Nu har jag Dusjka, min katt. I pessimistiska stunder tror jag att hon är den enda som helt villkorslöst älskar mig. Men de stunderna är sällsynta.

    Vi lämnar sentimentaliteten, Sverker Åström betonar att han främst är en glad människa som lever sitt liv fullt ut – och inte tror på någon fortsättning.

    – Nej, jag tror varken på en personlig Gud eller på något evigt liv. Däremot kan jag känna närvaro av något heligt, något gudomligt, när jag ser en människa handla totalt oegoistiskt. Det är så nära religion jag kan komma.

    Det är hög tid att vi beger oss till Arvfurstens palats vid Gustav Adolfs torg. I 60 år var Sverker Åström knuten till utrikesdepartementet. Under sin långa karriär hann han tjäna – det är ordet han själv använder – både Tage Erlander, Olof Palme och utrikesminister Östen Undén. Samtliga blev informerade om hans sexuella läggning. De ryckte på axlarna.

    – Från första stund var jag medveten om den risk för utpressning som man anser att homosexuella diplomater löper i högre grad än heterosexuella. Att jag omedelbart berättade för mina chefer såg jag som en järnhård garanti – och jag har heller aldrig utsatts för några försök till utpressning.

    Enligt Sverker Åström är toleransnivån mot homosexuella hög, ovanligt hög, just på UD. I och med att många delar samma bakgrund, utbildning och intressen finns en högre grad av ”sofistikation” kolleger emellan än vad det kanske gör på andra arbetsplatser.

    – Ändå har det säkert skämtats om mig genom åren, kanske riktigt elakt. Men inte ett ord har nått fram till mig. Eftersom jag själv alltid har haft personalansvar har jag också varit oerhört angelägen – detta är viktigt – att inte låta min läggning påverka mitt omdöme om andra personer, det vill säga män.

    Vad är det Sverker Åström egentligen säger? Jo, att han har varit angelägen om att inte gynna de unga män som tedde sig särskilt prydliga. Eller, som han konkretiserar:

    – Jag har alltid varit noga med att inte ha någon flirt eller kärleksrelation på min arbetsplats.

    Han skrattar själv uppsluppet inför frågan om han, trots allt, har varit en säkerhetsrisk. Nej, nej, ”självklart inte”, säger han.

    – Men det finns nog en hemligstämplad akt om mig hos Säpo. Den har jag, hittills utan resultat, begärt att få se.

    Vad skulle det kunna stå där?

    – Det vet jag helt enkelt inte.

    Sverker Åström är, bevisligen, bra på att bevara hemligheter rent privat. Hur mycket har han förtigit eller lurats i egenskap av diplomat?

    Han svarar med allvarsrösten, den lätt knastriga:

    – En diplomat får aldrig ljuga. Det finns ingen yrkesgrupp för vilken lögnen är lika farlig. Men det är en sak att ljuga, en annan sak att inte berätta hela sanningen. De hemligheter som jag har burit på i tjänsten har vanligtvis varit tillfälliga. Om mitt liv berättar jag nu hela sanningen. Jag har alltid vetat att den här dagen måste komma.

    Annons
    Annons
    X
    Foto: DAN HANSSON Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X