Annons
X
Annons
X

Nu är en avig helt rätt

LEKFULLT. Tre räta maskor, ett omslag, två maskor tillsammans, en avig och två räta maskor – kan det verkligen vara roligt? Uppenbarligen, för nu stickar svenskarna som sällan förr. Och det är inte längre mormor som lär barnbarnen att sticka utan YouTube.

(uppdaterad)

Kvinnan som står utanför Ljungqvist garn vid Odenplan i Stockholm ber att få komma in trots att butiken stängde för tio minuter sedan. Hon sätter inte foten emellan men ser ut att ha god lust att göra det. Det går inte att ta miste på begäret i blicken.

– Bara en kortis, bara en kortis. Jag ska inte köpa något, bara titta, vädjar hon.

Kvinnan är inte ensam i sitt begär, garngrossister och garnbutiker vittnar om hausse i stickbranschen. Garnstudio Drops design, som har verksamhet i 25 länder, har 35 000 besökare per dag på sin hemsida, och försäljningen i Sverige har ökat kraftigt de senaste fyra åren, en ökning som ser ut att fortsätta.

Annons
X

Jan Sandberg tog över Ljungqvist garn vid Odenplan 1975, men har aldrig haft så mycket att göra som det senaste året.

– Det pekar uppåt hela tiden, försäljningen ökade med 20 procent förra året. Vi stänger sex, men skulle kunna ha öppet till klockan sju – halv åtta om kvällarna.

Förra boomen var på 80-talet när folk stickade stora otympliga och stickiga tröjor och koftor i mohairgarn. Nu är det mest mindre plagg som mössor, sjalar, vantar och halsdukar, raggsockar, som gäller.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    – Det är ju så mycket nybörjare och så de som var med i förra svängen för 20–30 år sedan, nu är de på gång igen och ska börja om.

    För egen del har Jan Sandberg aldrig lärt sig sticka. Det ligger inte för honom, säger han. Men han förstår att andra uppskattar skapandet glädje.

    – Folk vill sitta hemma och koppla av, coola ner lite grand. Många är stressade på jobbet och när de kommer hem vill de ha något för händer att sitta och vila med.

    Jan Sandberg berättar att de magraste åren var 1990-91 då butiken ”gick rätt ner i källaren”. På den tiden kunde det vara 30 betalande kunder under en hel dag, till skillnad mot drygt 200 i dag.

    – Folk hade väl stickat så förbaskat mycket så de tröttnade. Sedan är det modet som styr, nu är det väldigt modernt, folk vill ha stora tjocka halsdukar som viras flera varv runt halsen.

    Jan Sandberg fortsätter jobba trots att han nådde pensionsåldern för två år sedan. Han månar om att butiken som funnits sedan 1932 ska fortleva. Det finns inte så många garnaffärer kvar i dag när allt fler handlar via nätet.

    Att stickning är så populärt 2011 hänger förmodligen samman med trenden att sätta egen surdeg och att ”laga mat från grunden”. Många tillbringar en stor del av dagen framför datorn och då är det skönt att göra något handfast som kontrast.

    Vi lever också i en tid då storstädernas medelklass blivit allt mer hjälplös i hemmet. När Rut-städerskan städar, Rot-hantverkaren snickrar och målar, personliga shopparen väljer kläder, rörmokaren byter packning i kranen, matkassefirman väljer vad familjen ska äta och kör hem maten, hundtränaren uppfostrar hunden, inredaren väljer soffa, läxassistans lär barnen att räkna och trädgårdsfirman beskär äppelträden kan det vara skönt att i alla fall klara att virka en mössa alldeles själv.

    Anna-Karin Jobs Arnberg, hemslöjdskonsulent vid Stockholms läns landsting, har också noterat det växande intresset för stickning och virkning de senaste tre-fyra åren. Hon beskriver hur det som på 1800-talet var enormt tidskrävande sysslor för arbetarkvinnor, att hålla familjen med kläder, vantar, sockor och mössor, nu på 2000-talet blivit ett nöje som letat sig in i alla möjliga sociala grupper.

    – Det har blivit ett må-bra-medel, man gör det för välbefinnandet. Jag vet många som haft utbrändhetssymtom som sagt att ”stickningen räddade mig”. När de inte orkat läsa böcker har de kunnat sticka, det samlar tankarna.

    Många svenskar har börjat sticka på engelska. Den amerikanska sajten Ravelry har användare över hela världen som visar sina projekt och många gånger delar med sig av mönster gratis.

    Lekfullheten och respektlösheten från gatans graffitistickare som stickar in cyklar och parksoffor har spridit sig till bloggvärlden. ”Tant kofta” stickar fodral till iPad i tweedgarn, ”Restgarnsblues” tipsar om stickade disktrasor, ”Stick å brinn” länkar till stickad gåbortsmustasch och ”Stickebloggen” har en beskrivning av en ljuv stickad tröja i grått och rosa till nakenhunden.

    Att klara att följa en stickbeskrivning utan att göra något fel är inte längre det som ger MVG, stickbloggarna sätter snarare en ära i att beskriva hur de gjort en egen twist på mönstret som passar just dem.

    – De som började sticka för några år sedan börjar bli riktiga nördar och vill bara lära sig mer och mer, inte bara rätstickning och slätstickning. Det är krång­liga mönster och man hämtar inspiration från Shetlandsöarna eller Estlands spetsstickning, säger Anna-Karin Jobs Arnberg.

    I våras ordnade hemslöjdskonsulenterna, i samarbete med Sveriges stickförening Sticka!, stickstämma på Väddö folkhögskola med temat Öarnas stickning. 82 kvinnor och en man mellan 20 och 80 år lyssnade på och stickade med föreläsare från andra länder.

    – Det finns guruer inom stickningen i dag som folk kommer i stora horder för att få träffa, säger Anna-Karin Jobs Arnberg.

    Tidigare var det tunnsått med idoler i slöjdens värld. Amerikanen Kaffe Fassett var en av de första. Andra namn är norskan Annemor Sundbø som skrivit böcker om traditionell stickning och hur man stickade in magi i plaggen, danskan Marianne Isager som låtit nordisk stickning influeras av Japan, Afrika och inkakulturen, Elsebeth Lavold som översatt vikingatidens ornamentik till stickade flätmönster.

    Syjuntan har under 2000-talet fått nytt liv och blivit ett populärt sätt för kvinnor och en och annan man att umgås och handarbeta. Nu kallas det stickcafé och anordnas av garnaffärer, museer, bibliotek eller vänner.

    I garnbutiken Litet nystan på Söder i Stockholm ordnar ägaren Karin Larsson ibland stickcafé och även kurser. En tisdagskväll efter stängningsdags har elva kvinnor trängt ihop sig runt ett bord för att sticka, eventuellt få hjälp, men främst inspirera varandra. Den yngsta deltagaren är 27 år och ”har obscent många halsdukar, sjalar och strumpor hemma”, de äldsta i 70-årsåldern behärskar allt från tumkilar till estnisk stickning.

    De diskuterar garnsorter, mönster och favoritbloggar som Heléne Wallins En till Stickblogg.

    – Hon är duktig som sjutton. När man tittar på hennes blogg begriper man inte hur hon hinner sticka så mycket, hon måste sticka när hon sover, säger Carin Allard, 72 år.

    På de andras begäran tar Carin av sig skon och lägger upp foten på bordet och visar strumpan i opalgarn som skiftar i olika blågröna nyanser. Hon har stickat många sockor, de är bra att ge bort i present.

    Birgitta Ringdahl tillhör dem som höll branschen under armarna även på 90-talet när få andra stickade.

    – Jag blir glad när jag köper garnet, glad när jag hittar ett mönster till det, glad när jag håller på, glad när jag är färdig och glad när jag har det på mig. Det är mycket glädje för pengarna.

    Hemma i sin lägenhet på Söder har hon mängder av fantasifulla stickprojekt i regnbågens alla färger systematiskt förpackade i ziplockpåsar i plastbackar efter systemet ”högaktuella”, ”mindre aktuella” och ”inte så värst aktuella”. Handarbetstidningar, sticktidningar, tyger, garn, stickor, virknålar och pärlor är också ordentligt sorterade efter färgsystem.

    – Jag stickar jämt, jag kan till och med gå på gatan och sticka. Då tittar folk och jag känner mig som en modern fäbodsstinta.

    I lådan för mindre aktuella finns bland annat vantar i koboltblått, en färg som hon inte riktigt gillar och som kräver ett broderi i en kontrastfärg och halvvantarna där sömmen stör Birgittas estetiska sinne.

    – Rätt vad det är kan jag hitta ett mönster och komma på att jag kan återanvända garnet i ett nedlagt projekt, det finns någon sorts rundgång i systemet.

    I klädhyllan ligger den rosa koftan med över 2000 pärlor instickade, det mest pilliga hon gjort, guldsjalen hon stickade till föräldrarnas guldbröllop och allt det andra som blev så fint att det undgick att repas upp.

    – Samhället i dag är så oerhört komplicerat och högteknologiskt. Det finns en längtan att komma tillbaka till det som är enkelt och ursprungligt. I och med det kommer hantverk att växa sig starkare. Jag upplever en ny gröna vågen bland dem som är i 20-årsåldern, säger Birgitta Ringdahl.

    Birgitta Ringdahl är en av de trognaste kunderna på Litet nystan, hon tittar in varje vecka.

    Karin Larsson hade arbetat tolv år i regeringskansliet som informatör och projektledare när hon bestämde sig för att göra något helt annat och satsa på sin hobby på heltid. I våras tog hon över garnbutiken och döpte den efter sin stickblogg, Litet nystan. Hon har stickat så länge hon minns. Redan hos dagmamman stickade hon grytlappar och halsdukar. Förstlingströjan var en, som hon tycker idag, hiskelig skapelse i cerise och vitt mohairgarn när hon var 11 år.

    Nu är hon 35 år och mycket förtjust i spetsmönster och flätstickning. Hon gillar att följa diagram, tycker om det systematiska i att sticka mönster.

    Förebilder är Alice Starmore som bland annat skrev boken Aran Knitting och utvecklade flätstickningstekniken. En annan guru är Elisabeth Zimmerman. Hon var före sin tid och förordade rundsticka – ett mer ergonomiskt och smartare sätt att sticka än med traditionella raka stickor som idag fått stort genomslag. Hon utvecklade också många bra grundmönster. Kate Davies, vars mönster finns på Ravelry, är en annan inspirationskälla.

    Karin stickar antingen produktinriktat, hon vill helt enkelt ha en sjal eller tröja, eller processinriktat, provar en ny flätstickningsteknik som intressant ut, men utan att det behöver bli något.

    – I dag är många fler intresserade av design och att skapa sin egen stil. Det i kombination med att det finns många roliga garner som är lätta att sticka i och mycket inspiration på internet bidrar förstås till det ökade intresset. Mängden möjliga stickmönster är så otroligt många fler, det är lättare att hitta något som passar ens stil.

    I dag betyder nätet mycket för att stickkonsten förs vidare. Det är inte längre säkert att mormor kan sticka om hon tillhör de generationer som anammade arbetsbesparande färdigmat och färdigstickat. I Karin Larssons butik kommer det in unga killar som lärt sig virka på YouTube. Numera finns mängder av instruktionsfilmer för stickning och virkning på nätet.

    Nichlas Cederholm fick för några månader sedan för sig att han skulle sticka en halsduk när han var hemma och var sjuk. Räta maskor kom han ihåg från skolslöjden, men för aviga maskor fick han ta nätet till hjälp och hittade Hemmets journals stickskola.

    – 36 år och läser Hemmets journal, säger Nichlas och skrattar.

    Han gav halsduken till sin sambo. Sedan ville en tjejkompis ha en halsduk, först en till sig själv, sedan en till sin syster och en till sin sons pappa. När Nichlas lade ut bilder på halsdukarna på Facebook hörde snart fler kompisar av sig. Nu har han stickat 35 halsdukar och får hela tiden nya beställningar.

    Nichlas jobbar som steward och tillbringar mycket tid på hotellrum. Då är det skönt att ta fram stickningen framför tv:n.

    –  Det är väldigt rogivande, lite terapi nästan. Det har gått så långt att det nästan är beroendeframkallande. Har jag inte fått sticka på en dag så tänker jag ”shit – nu vill jag sticka”.

    Annons
    Annons
    X
    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X