Perfect Guide

Nu är det slutpratat

Prat åtnjuter hög status. Att vara social, konversabel, en god talare och bra på att prata inför grupp är egenskaper som ger höga poäng.

”Prata med varandra”, presenteras som lösningen på alla problem, såväl privata som jobbrelaterade. Och det låter ju enkelt – om det inte vore så svårt och ansträngande att prata.

Glöm maten, spriten och de sena kvällarna – hur orkar de prata så mycket med andra människor?

Att konversera och svara genomtänkt och klyftigt på frågorna som kommer min väg är fysiskt tufft. Jag tror att få uppfattar mig som trögpratad, fåordig och blyg. Kanske tvärtom till och med, men det är ju för att jag anstränger mig. Möjligtvis ser det lätt ut, men jag upplever det som krävande. Det är betydligt enklare att knåpa ihop en tidningskrönika än att prata. Småprat är fysiskt krävande. Dessutom förväntas motfrågor: ”Hur gamla är barnen nu, hade ni det trevligt på Mallorca, jobbar du kvar på Swedbank?” Jag har bekanta vars liv – om man ska tro Instagram – är en enda lång middagsbjudning. Det bjuds in och bjuds tillbaka. Glöm maten, spriten och de sena kvällarna – hur orkar de prata så mycket med andra människor? Trevligt verkar de ha också, åtminstone om man ska tro alla käcka tillrop i bildflödet.

Själv orkar jag knappt prata med riktigt nära vänner. Telefon undviker jag helst helt och hållet.

Själv orkar jag knappt prata med riktigt nära vänner. Telefon undviker jag helst helt och hållet. I valet mellan att äta själv eller med en kompis blir det inte sällan det förstnämnda. Det är så skönt att bara vara tyst, helt kravlöst. Ett högst suspekt beteende i de flestas ögon. Vi svenskar hyllar ju gärna pratglada och yvigt gestikulerande kulturer. Min egen fru kommer från en sådan kultur, den argentinska. Det är ett evigt babblande på allt och alla. Prat för pratandets skull. Vad som sägs, eller hur, är inte så noga. Att göra sin röst hörd är det enda som räknas. Det som gemene svensk avhandlar på två minuter tar sex minuter i Argentina. Mycket som sägs är rent påhitt och skvaller som presenteras som sanningar – vilket förstås leder till missförstånd och intriger som i sin tur föder mer prat. Jag håller mig tyst utanför.

I jobbmöten pratar de som vet minst mest. Det är min absoluta erfarenhet. Den som är osäker på sin kompetens, kunskap och position hörs mest, upprepar och rapar självklarheter. Inte sällan kryddat med inställsamhet. Mest plågsamt är det att lyssna till de ivrare som svarar utförligt på frågor – som de uppenbarligen inte har svaret på.

Av alla möten som du har suttit på, hur mycket av det som sägs har ett verkligt värde eller syfte?

Personen som däremot är säker i sin roll lyssnar och pratar när vederbörande har något att bidra med. Färre ord, men som fastnar i rummet på ett helt annat sätt och därmed får större värde. Dessutom signalerar en mer fåordig approach trygghet och självförtroende. Av alla möten som du har suttit på, hur mycket av det som sägs har ett verkligt värde eller syfte?

En vanlig kritik mot sociala medier är att de för människor längre ifrån varandra. Att vi inte träffas och pratar längre. Skönt, säger jag och mina gelikar. Digital kommunikation har inte samma krav på utfyllnad och artighetsfraser som fysiska samtal. I sms-konversationer är det exempelvis okej att vara saklig, kortfattad och tydlig. Sociala medier fungerar också ett som skyddsnät. Vi kan själva välja när vi vill kommunicera med andra. I fysiska möten säger det sociala protokollet att man bör svara trevligt på tilltal. Annars ses du som otrevlig, apart eller i värsta fall sinnessjuk. Nog sagt.

Till Toppen