Annons
X
Annons
X

Lärare: ”Det är dags att vi slopar de och dem”

Att upprätthålla skillnaden mellan ”de” och ”dem” känns som ett förlorat slag. Vi bör inte i onödan göra det svårare för så många som möjligt att kunna uttrycka sig enkelt och begripligt, skriver gymnasieläraren Henrik Birkebo.

De eller dem-debatten
Det händer att vi befinner oss vid en brytpunkt i historien då det blir läge att tänka om och tänka nytt. Det är dit jag vill mena vi har kommit nu, ­skriver läraren Henrik Birkebo.
Det händer att vi befinner oss vid en brytpunkt i historien då det blir läge att tänka om och tänka nytt. Det är dit jag vill mena vi har kommit nu, ­skriver läraren Henrik Birkebo. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

DEBATT | GRAMMATIK

Att skilja på ”de” och ”dem” handlade länge om att kunna hantera subjekts- respektive objekts­formen.

Detta är en text som jag aldrig trodde jag skulle skriva. Jobbar man som svensklärare på gymnasiet ingår det gärna i ens dna att vara nyfiken på språkliga nybildningar, och det kan väl knappast heller finnas en bättre miljö att vistas i ifall man vill spana in nya trender samt observera aktuella semantiska och pragmatiska glidningar i språket.

På samma gång är man dock också en fanbärare åt den klassiska bild­ningen och de överenskomna språkliga konventionerna. Vi lär våra elever att talspråket på ”fejjan” är en sak, medan ett mer formellt skriftspråk är en annan sak. Talspråket har sina normer, medan skriftspråket har sina. Att då ta strid för införandet av en reform i vårt språks grammatik, som jag tänker göra i ­denna text, ligger inte nära till. Fast det händer att vi befinner oss vid en brytpunkt i historien då det blir läge att tänka om och tänka nytt. Det är dit jag vill mena att vi har kommit nu.

Annons
X

Själv har jag hela tiden tänkt att det måste gå att lära barn och ungdomar hur de ska skriva.

Språkliga reformer sker, som väl är, aldrig över natten. Undantaget som sålunda bekräftar regeln är bruket av ”hen” som till de flestas förvåning verkar ha vunnit rekordsnabb utbredning. De flesta av oss använder det fortfarande inte alldeles friktionsfritt, utan det blir gärna att det åtföljs av ett litet ironiskt småleende då/ifall vi händelsevis låter det snubbla fram över läpparna. Fast i skrift förefaller det numera okontroversiellt. Jämfört med detta var ändå processen vad gäller slopandet av verbens pluralformer för sisådär hundra år sedan mer vanlig. Tankar togo tid.

Men nu står vi alltså inför ytterligare en reform, vill jag mena – för reform måste det till. Mer specifikt gäller det bruket av ”de”/”dem”/”det”. Frågan är ingalunda ny, ändå har den både vidgats och accentuerats på senare år.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Där det som svensklärare ­hittills handlat om att lära det uppväxande släktet att göra distinktionen mellan subjektsformen ”de” (”de gillar glass”) och objektsformen ”dem” (”jag gav dem en glass var” samt ”jag sade till dem att …”) är förvirringen på sina håll numera nästan total, eftersom det tillkommit nya perspektiv i frågan.

    Att skilja på ”de” och ”dem” handlade som sagt länge om att kunna hantera subjekts- respektive objekts­formen. Att skilja på dessa vållar inte någon något problem när det gäller exempelvis ”vi/oss”, men när det gäller just ”de/dem” är detta fort­farande svårt nog för många. Anledningen är ju så klart att vi säger ”dom” i båda fallen, samt att läsningen av professionella skribenters texter minskat dramatiskt.

    Väldigt många matar till övervägande delen ögonen med talspråk (fastän i skrift). Variationerna vad gäller felen kan således vara rätt många, som att skribenten ifråga inte alls verkar våga använda ”dem” (”han sade till de att…”) eller lika förvånande att ”dem” överanvänds (”dem ­tyckte att…”).

    Uppenbarligen har emellertid mångas språkliga intuition lidit än svårare skada än så. ”De” kan ju även vara en bestämd artikel, alternativt ingå i ett demonstrativt pronomen. Till och med i gymnasiets sista år möter lärare emellertid ofta språkliga utsagor som ”dem små barnen”.

    Som om detta inte vore nog har sedan några få år tillbaka tillkommit problematiken med ”de”/”det”. I stället för att skriva ”det är kul” skriver många numera ”de är kul”. På samma sätt – fast åt andra hållet  – kan elever ­skriva ”det har blivit indoktrinerade”.

    Då – vill jag betona – talar vi alltså fortfarande om texter där eleverna ifråga använder sin ”finaste” svenska, och där läraren jobbat systematiskt och uthålligt över lång tid med återkommande inslag av såväl förklaringar, övningar och formativ bedömning av elevernas egna texter. Lärare på högskolan berättar om hur de möter studenter som inför dem uttrycker sin vilsen­het när det gäller detta, och jag förstår vad de menar. Eleverna kommer ju ifrån oss.

    Så, hur ska vi göra? Själv har jag hela tiden tänkt att det måste gå att lära barn och ungdomar hur de ska skriva.

    För, i ärlighetens namn, hur svårt kan det vara? Nu tycks dock motvinden för stark, och ­backen för brant. Man kan tycka om det vad man vill (och själv har jag tyckt väldigt mycket!), men faktum återstår. Det känns som ett förlorat slag.

    Vad man gör i ett sådant läge kan vara helt av­görande. Själv vill jag mena att det är läge att agera pragmatiskt. Som när det gällde pluralformerna av verben förefaller det rimligt att se till hur språket rent faktiskt används, och inte göra det svårare i onödan för så många som möjligt att kunna uttrycka sig enkelt och begripligt.

    Bland språkvetare är det sålunda numera ingalunda kontroversiellt att exempelvis föreslå en superform i stället för ”de”/”dem” (exempelvis ”de” eller ”dom”). Det finns argument mot ett sådant införande som bland ­annat rör våra dialekter samt vårt förhållande till finlandssvenskan. Ändå vill jag mena att argumenten för en reform trots allt väger än tyngre i den ­andra vågskålen. Det är för mycket kaos som det är i dag, och det vinner vi absolut ingenting på. Vårt uttal är som det är, och de flesta av oss säger aldrig ”de”, utan vi säger ”dom”.

    Hur skulle ett konstruktivt förslag i så fall se ut? ­Slopar vi distinktionen ”de”/”dem” för att i stället ­införa ett ”de” som täckandes för dem bägge, vinner vi en ortografisk smidighet (”de” syns inte så mycket i texten). Ändå skulle jag vilja argumentera för att införa ”dom”. Vi säger ju ”dom”.

    Ytterligare en anledning är att problemet som jag beskrivit det numera inte endast gäller ”de”/”dem” utan ”de”/”dem”/”det”. Bestämmer vi oss för att slopa ­ordet ”de” helt och hållet i skriftspråket blir det mycket enklare att ­också förstå att det inte kan heta ”de är kul” – för ”de” finns ju inte! I stället får vi ­logiska yttringar som: ”Dom är glada”, ”Jag sade till dom att”/”jag gav dom …”, ”Dom små barnen”. Samt ”Det låter bra”.

    Jag tycker vi inför detta från och med januari 2017.

    Henrik Birkebo

    gymnasielärare i svenska och engelska

    Henrik Birkebo Foto: Privat
    Annons
    Annons
    X

    Det händer att vi befinner oss vid en brytpunkt i historien då det blir läge att tänka om och tänka nytt. Det är dit jag vill mena vi har kommit nu, ­skriver läraren Henrik Birkebo.

    Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 2

    Henrik Birkebo

    Foto: Privat Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X