Novellfilmer riktiga guldkorn

Under strecket
Publicerad
Annons

TV-krönika
Oundvikligen ställer man in siktet på ett visst känsloläge när det gäller film. Man går inte på en actionfilm för att bli berörd in under huden, lika lite som man förväntar sig nagelbitarspänning när man går och ser en experimentell östeuropeisk film. Så nu frågar jag: ”ung svensk novellfilm”; vad tänker ni då? Själv förväntar jag mig - slentrianmässigt, jag vet - en allvarsam och saktmodig historia med lagom ”intressant” och lite udda tema, dramatisk upptrappning och en ”oväntad” slutknorr, som i sämsta fall inte är ett dugg oväntad. Novellfilmen lyder ju under samma oskrivna regler som den litterära novellen; och det är först när man vågar bryta mot någon av dessa som novellen eller filmen blir riktigt intressant.

Så skedde häromkvällen i Niels Jensens novellfilm Tänk. Det var en film som hela tiden balanserade farligt mellan humor och allvar, mellan buskis och verkligt drama. Ett steg för långt åt ena hållet och det hade bara blivit en rolig men rätt ytlig satir om en förvirrad och
omåttligt pretentiös new age-kvinna och hennes adepter. Men så blev det aldrig. Skrattet fick aldrig ta över helt, trots att åtminstone jag skrattade nästan hela tiden. För skådespelarnas ansikten sa hela tiden mer än dialogen röjde. En parallell handling pågick hela tiden som ett mörkt stråk i deras minspel. Det var faktiskt riktigt subtilt. Och därtill modigt av regissören Niels Jensen att våga frångå det gravallvarliga, och utelämna den förväntade slutknorren. Över huvud taget tycker jag att novellfilmsserien i Tvåan har bjudit på många guldkorn hittills.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons