Recension

RunawayNoveller med känsla för timing

Under strecket
Publicerad
Annons

Alice Munro har länge ansetts som en av den anglosaxiska världens främsta novellister. I sitt hemland Kanada har hon egentligen bara två konkurrenter, Margaret Atwood och Mavis Gallant. Sitt efternamn till trots, är Gallant anglofon men bor sedan över tjugo år i Paris. Någon riktig rivalitet har det egentligen aldrig varit tal om, de tre damerna skriver för olika för att det ska handla om allvarlig konkurrens.
Man kan säga att de ser Kanada och övriga världen genom tre temperament. Och av de tre är Munro den som ivrigast berättar om små avkrokar, glömda hålor, halvt avsomnade skolor, traditioner i dödsryckningar och stillsamma familjeföretag med skygga kufar vid rodret. Margaret Atwood är den fantasifulla dokumentaristen, som gärna rör sig i större städer som Toronto, och som, med en härlig blandning av minnesgod humor och sprittande ironi, tycker om att berätta om hur det var när den moderna kanadensisk litteraturen blev accepterad,
rent av upptäckt och insläppt för uppläsningar på coffee-bars och andra kulturella ställen. 70-talet har en speciell klang för Atwood.
Mavis Gallant slutligen är naturligt nog den mest europeiska av de tre. Hennes vinddrivna människor är på resande fot eller rotade i främmande miljöer. Då och då påminner hon om en annan kvinnlig författare, som skrivit mycket om människor på resa i livet, Katherine Mansfield. Gallant skriver om människor på jakt efter ett eget språk, en tillhörighet som är dömd att aldrig bli verklig.
En ny samling noveller av Alice Munro är en litterär händelse. Runaway, som väl någorlunda kan översättas med ”På flykt”, består av åtta noveller, varav tre hänger ihop. Miljön är utpräglat kanadensisk, här finns till och med en resa med det berömda ”utsiktståget”, det vill säga ett tåg med sovvagnar och speciella vagnar där man kan sitta och se ut över landskapet. Det händer att också en infödd kanadensare vid ett besök i en sådan vagn inser att kontinenten Kanada är som ett halvt
jordklot. Landet tar aldrig slut!

Så är det också med Munros människor. Ödet knuffar undan dem, de missar viktiga möten, de missförstår, ytterst sällan tolkar de signaler och tecken rätt, men de är stryktåliga. De reser sig igen, går vidare, på ytan klokare men kanske samma analfabeter ändå.
Misstagen är inte alltid av ondo. I ”Tricks” inser Robin att hon själv har valt fel väderstreck, att hon genom sin styvnackade tro på ödets ceremonier stängt dörren till ett liv med en älskad främling, familj kanske, barn. Hon känner sig till sist ändå tacksam för att hon fått veta i vilken minut, exakt, allt gick fel. I ”Passion” lämnar den unga flickan sitt lantliga hotell och möter för några timmar en annan värld, där känslor inte behöver förklaras, bara levas. Hon inser att gåvan hon fått kommer att räcka livet ut. Munros ”passion” är en närmast sakral känsla, en barnets tillit, en känsla av att komma hem. Det abrupta slutet är overkligt, men den unga flickan får samtidigt en möjlighet att lämna sin trista
arbetsplats.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons