X
Annons
X
Recension

Frankrike berättar: Där vi står nu Noveller lyfta över tid och rum

Asylsökande i Frankrike tittar ut på polisen utanför huset som dom ockuperat i Pace. Fransk polis vräkte 250 asylsökande från i huvudsak östra Europa och Afrika under veckan. Foto: DAVID VINCENT/AP

**2004 **påbörjade förlaget Tranan sin novellserie med ”Kina berättar”. Tio år och tjugoen samlingsvolymer senare är det nu Frankrikes tur att presenteras i novellform under titeln ”Där vi står nu”. Om litteraturen ska kunna höras som en nationell röst måste det naturligtvis ske på just det här sättet, i ett urval som spänner över ett par decennier och med texter skrivna av författare födda från 1930-talet och framåt. Lika självklart är att helheten blir allt annat än unison, för här talar arton röster utan någon särskild gemenskap i vare sig uttryck eller tematik. Och det är precis så det måste vara. Om det varit annorlunda skulle man haft anledning att grubbla över förlagets urvalskriterier.

Man kan börja med en av bokens finaste texter, ”Blommors språk” av Hubert Haddad. Haddad som är född i Tunisien skriver med exilen som klangbotten men tonen är så dov att man knappt hör den och den färd mot döden som skildras eller snarare bildsätts är allas och envars. Kirurgen Graff rör sig i en väl inkörd bana mellan det sjukhus där han räddar liv, Parislägenheten där hans hustru och barn väntar och sommarhuset vid kusten, men hans vardagsvärld fylls plötsligt med tecken och små förskjutningar som signalerar förestående uppbrott. Graff är redan delvis avskild från det han ser omkring sig och den förvandling som ännu inte ägt rum men som både läsaren och Graff själv känner så tydligt är det verkligaste i texten, märklig just därför att den är omärklig och ändå omisskännlig.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X