SvD Perfect Guides recensent Viggo Cavling har besökt Bardot och känner sig som hemma redan från början. Foto: Mathias Nordgren
Mat & dryck

Nouveau Riche?

Viggo Cavling testar Bardot, och konstaterar att klassiska Riche har fått en pigg utmanare.

En vanlig öppningsfråga när stockholmare träffar nya människor är att fråga var de bor. Svaret säger mycket om en person. Att bo i en våning på Strandvägen säger en sak, att bo i en andrahandsetta på Stora Essingen en annan. Vi får en bild av personens ekonomi, politiska värderingar och troligen även vad de har på sig. Det tråkiga med denna fråga är att fördomar alltid bekräftas. Vi ser en rik, tråkig gubbe på Strandvägen och vi ser en cool stylist från New York som precis återvänt till sin hemstad i fall två. 

Annons
X

Gästerna på Bardot vill äta gott och festa – inte ha revolution.

När frågan om stadsdel är avklarad brukar jag fråga om personens favoritkrog. Var går du helst ut och äter? Svarar hen då "närmsta kvarterskrog" vet jag att jag pratar med en lat person som inte är nyfiken. Att aldrig gå utanför trygghetszonen är det säkraste sättet att dö under svensk medellivslängd. Våra hjärnor mår som bäst av positiva överraskningar och dessa uppstår aldrig på den lokala syltan. Följaktligen är mina stamkrogar Riche och dess systerkrog Teatergrillen. De två lokalerna har samma kök, personal och ägare. Jag kan menyn utantill och blir sällan besviken.

Jag skriver detta för att ni ska förstå att förutsättningarna för denna text är speciella. Bardot – som jag snart ska börja recensera – ligger mittemot Riche. Inredningen ser nästan exakt likadan ut som Teatergrillens. Det finns tunga, murriga möbler, dämpad belysning, tjocka mattor, vita dukar och en elegant bar som andas sent 50-tal. Personalen är i åtta fall av tio rekryterade från Riche. Som restaurangchef återfinns Helena Ungh, som i många år har varit hovmästare på Teatergrillen, och i baren står Simon Swedin, som ansvarade för medlemsklubben Noppes, som ligger mellan Riche och Teatergrillen. 

”Bardot är i första hand ingen familjekrog, utan en partykrog”, tycker Viggo Cavling.
”Bardot är i första hand ingen familjekrog, utan en partykrog”, tycker Viggo Cavling. Foto: Mathias Nordgren

När jag första gången går husesyn på Bardot upptäcker jag att tavlorna på väggarna är identiska med dem som hänger utanför toaletten på Noppes. 

På menyn återfinns klassiker som råbiff, entrecôte, oxfilé och caesearsallad. Ungefär samma rätter som på Riche och Teatergrillen. Just nu är det öppet för middag, men snart ska det även serveras lunch och frukost precis som på … Riche. 

Mitt första besök på Bardot sker med mina två söner: Ib, åtta år, och Lou, sex. Det finns hamburgare på barmenyn, men jag tvingar dem att äta råbiff. Den återfinns under förrätter på menyn och är följaktligen inte gigantisk. En innovation i denna klassiska rätt är ett tunt, rostat flarn som ger rätten tuggmotstånd och fin textur. På barmenyn hittar vi också små pizzabitar som imponerar föga, jag njuter i stället av ett gäng zucchini-tempura som är riktigt goda. Till huvudrätt tar jag lammracks. Rätten beskrivs bäst som kvantitet framför kvalitet. Lamm är jobbigt, eftersom gränsen för när rätten slutar vara ett gulligt lamm och blir ett trött lamm är svår att avgöra innan steken är i munnen. Jag säger inte att lammet på Bardot smakar kofta, bara att det skulle kunna vara piggare. Till detta dricker pappa ett glas franskt och ett glas italienskt rödvin som funkar utmärkt. Till efterrätt får mina söner glass som får 5 av 5 och jag tar en kardemumma-creme brulée som även den är oklanderlig. 

Bardot är en krog för dig och dina gamla vänner från Lundsberg och Sigtuna

Viggo Cavling tycker servisen sköter sitt jobb galant.
Viggo Cavling tycker servisen sköter sitt jobb galant. Foto: Mathias Nordgren

Nu är Bardot i första hand ingen familjekrog utan en partykrog.

Hit går du med dina vänner och kollegor för att fira en udda födelsedag eller senaste venture capital-investeringen. Jag återvänder följaktligen en lördag några veckor senare tillsammans med en kollega från IT-bubblan.

Strax efter åtta är det fullsatt till bristningsgränsen och hovmästaren meddelar att det är omöjligt att få bord. Vi lyckas pressa oss ner på två barstolar och börjar med varsin drink. Både dry martini och caipiroska får 4 av 5. Stämningen i lokalen är 5 av 5.

Musiken, typ Norah Jones och hiten i Searching for Sugarman, funkar. Gästerna på Bardot vill äta gott och festa – inte ha revolution.

Vi börjar med pata negra lagrad i 24 månader och en rätt som bäst beskrivs som en munk med skaldjursröra i. Den senare är modig, men inte speciellt god. Skinkan är däremot är riktigt smarrig. Till detta kör vi rött vin från Italien. 

Nu börjar det bli riktigt trångt i baren och då trollar personalen fram ett bord till oss. Detta sker samtidigt som våra huvudrätter anländer, men flytt av gäster och mat går utmärkt.

Till huvudrätt tar jag den vegetariska rätten, ugnsbakad blomkål med hasselnöt och grönkål. Till detta en smörsås som absolut inte är fet. Det smakar riktigt gott. Min väns oxfilé är precis som lammracksen, mer kvantitet än kvalitet, men den funkar. Det är mycket rött kött för 395 kronor. 

Jag avslutar med en citrontarte som inte är riktigt balanserad i smakerna. Personalen är vänlig, snabb och kan sin meny.

Logistiken i serveringen är långt ifrån handen i handsken. Det är många jagade blickar som springer runt med tallrikar och glas. Men detta bekommer inte gästerna speciellt mycket. 

Är du hundra procent Östermalm i själen är Bardot en krog för dig och dina gamla vänner från Lundsberg och Sigtuna. Även jag kommer att återvända hit då och då och inte bara när det är fullsatt på Riche.

Till Toppen