Foto: Ryan Laurita
Perfect Guide

Nour El Refai: ”Jag har svårt med sociala sammanhang”

Bioaktuella Nour El Refai om narcissism, borgarfasoner och hur skämtskrivande hjälpte henne ur en depression.

För Nour El Refai, aktuell med filmen Lyrro – Ut&Invandrarna, är scenen en plats för att skapa ordning i den värld som skrämmer henne allra mest: den sociala.

Annons

– Jag har svårt med sociala sammanhang där jag ska träffa nya människor, säger hon. Det är obehagligt att gå in i ett rum och inte veta: När ska jag gå härifrån? Vad är det exakt som kommer hända? Vilka ska jag prata med? När jag står på scen bestämmer jag själv hur det ska börja och sluta. Då har jag planerat och bestämt i förväg vad som ska sägas.

Hon lägger huvudet på sned, kupar handen framför munnen, låter snusen falla ner i näven och petar upp en ny med pekfinger och tungspets. Lutar sig över kafébordet och fortsätter:

– Är jag på bra humör klarar jag det bättre än om jag är skör. Jag kan gå in i ett rum och vara jävligt charmig och rolig, men är det en dålig dag så är jag blyg och jätterädd.

Är det en press att folk förväntar sig att du ska vara rolig?
– Ibland är jag ju det! Andra dagar är jag livrädd och då skulle jag vilja skicka en pamflett till dem innan, så att de får en större bild av mig som person.

Med lätthet, kvickhet och tajming har hon närmat sig ämnen de flesta av oss inte vågar formulera för varandra, kanske inte ens för oss själva, och skapat humor. Enmansshowen En komisk depression – om barndomens mobbing och vuxenlivets depressioner – blev ett 85 föreställningar långt segertåg om att må piss. Vid sidan om komiken: en skådespelarkarriär som sträcker sig från dramafilmer som Kronjuvelerna till pjäser som Swede Hollow på Dramaten.

Foto: Ryan Laurita

Närmast väntar komedin Lyrro – Ut&Invandrarna. En uppföljare till 80-talsserien Lorry och 90-talsfilmen Yrrol – en kolossalt genomtänkt film. Tillsammans med bland andra Peter Dalle, Suzanne Reuter och Johan Ulveson skildrar hon två historier om människor på jakt efter ett bättre liv, men även svenskar i allmänhet och svenskhet i synnerhet hamnar i fokus.

– Jag spelar totalt åtta olika karaktärer, så ibland var det svårt att hålla isär dialekterna. ’Fan, hur var det den här personen pratade nu igen?’.

Var kommer behovet att berätta ifrån?
– Det grundar sig i viljan bli sedd. Det är ju ganska ocharmigt att säga ’Jag måste stå på scen’. Att vilja synas inför en massa människor är en uppmärksamhetsgrej.

Det kan ju också handla om att vilja bli förstådd.
– Men som scenperson räcker det inte med att en person förstår en. Alla ska veta och förstå! Vissa människor klarar av att känna ’Mina nära och kära förstår mig’, men jag vill att jättemånga ska förstå.

Bio Rio, Hornstull. I en öde salong på ett tomt scengolv ligger Nour El Refai och tar igen sig. Kepsen nedskjuten över ansiktet. Händerna i kors över magen. Paus i fotograferingen och det är hit– under strålkastarna på det matta trägolvet – hon sökt sig för en stilla stund. Hon tycks vara hemma.

– Så är det, men har jag varit borta från scenen för länge tänker jag ’Hur fan var det jag gjorde den här skiten? Varför skulle jag någonsin vilja åka ut på en enmansföreställning? Vem gör så? Det är en sjuk tanke’.

Ringer du någon då?
– Nej, då sitter jag själv i logen och bara dör lite. Härdar ut för jag vet att det ingår i mitt jobb att tvivla så här.

Nour El Refai slog igenom i TV4:s humorprogram Raj Raj – och Sverige fick en ny humorstjärna bortom ståuppkomiker som kliar sig i huvudet på Norra Brunn. Raj Raj följdes av Parlamentet, Ballar av stål och Raw Comedy. Idag omsätter hennes företag Smart Arab två miljoner kronor. Nästan allt plockas ut i lön.

– Det gör jag för att jag inte är ett borgarsvin. Mina manliga kollegor får sällan frågor om vad de gör för sina pengar men jag får nästan alltid det. Och då tjänar jag ofta hälften av vad de gör. Skillnaden på lön och aktieutdelning är att du skattar väldigt mycket mindre. Det är ett system gjort för att gynna kapitalister. Jag gör aktieutdelningar också, men framförallt ger jag mig själv hög lön och betalar därför väldigt hög skatt, med glädje.

Foto: Ryan Laurita

Hon föddes i Libanon och växte upp i Sverige. Föräldrarna – pappa libanes, mamma syrier – separerade och mamma försörjde ensam sina fyra barn som städerska. Nour El Refai minns en barndom där kylskåpet kunde stå tomt. Det första hon gjorde när hon började tjäna pengar var att flyga ner sin mamma till Syrien.

– Hon hade inte träffat sin familj på 20 år eftersom hon inte haft råd att åka dit. Så det var jättehärligt och att få se henne tillsammans med sin släkt igen.

För fem år sedan förälskade sig Nour El Refai i kollegan Henrik Schyffert. Hon beskriver det som en slump.

– Vi råkade vara singlar samtidigt! Haha, lite så är det. Vi har känt varandra länge, han har varit gift och jag har varit i relationer, man är vänner och så plötsligt händer något. Men nu är det min människa, det hade aldrig kunnat vara någon annan.

Finns det ett kreativt utbyte?
– Ja, det är jävligt lyxigt att båda är komiker och skådespelare. Vi skriver mycket tillsammans och man behöver inte tycka det är pinsamt. Första fröet innan något är roligt, en tanke som nästan är kul, kan man bygga tillsammans.

Nour El Refai berättar att humorn blivit ett sätt att hantera vardagen.

– I sociala sammanhang när jag blir rädd kan det hjälpa att se det komiska. Jag kan tänka ’Den här människan kanske också är jätterädd och försöker kanske också bara närma sig’. Då kan jag se det roliga i att två livrädda människor försöker prata med varandra. Sedan har jag bearbetat mina depressioner genom att skriva komiskt om det.

Har scenen samma funktion?
– Det är skönt när jag berättar om hemska minnen från barndomen och en fullsatt sal ser mig. Då känner jag att det där barnet som var osynligt blir sett.

Hon prövar en tanke:
– Om jag som barn sagt ’De här personerna var dumma och tryckte kattmat i munnen på mig’ och 800 personer hade svarat ’Vad fan sa du att de
gjorde?!’, hade jag kanske inte behövt den här uppmärksamheten nu.

Till Toppen