Nötter för spelsugna

Guror och cymbaler. Temat för årets litterära jultävling är musikinstrument. Tävlingen går ut på att känna igen tio citat av tio författare. Ett av citaten är ursprungligen skrivet på tyska, ett på franska, ett på danska och resten på svenska. Fyra av författarna är födda på 1900-talet. Bara en är kvinna. Vi frågar efter deras namn. Författarnas initialer är: AJ, BS, CJLA, ED, GG, MN, SL, UL, VH, WH.

Under strecket
Publicerad
Annons

1) Min guras krackeleringar var verkligen sköna. Inhandlad hos Halkans för närmare bestämt artonhundra spänn. Fodralet var förjävligt: det vanliga rektangulära, insvept i grå klisterplast och inget handtag … men krackeleringarna, krackeleringarna. Den var vit och inte mycket mer än tio år gammal när jag fick tag i den och ändå hade den alltså förärats ett nätverk av sprickbildningar i den vita lackeringen. Krackeleringar. Jag ska inte påstå att det viktigaste med en gura var dess krackeleringar, men en gura utan var en smula suspekt. Allt nytt var suspekt. Ingen innanför gränsen kunde på allvar mena att en ny Les Paul var detsamma som en femton år gammal … med underbara krackeleringar på köpet såklart. Ingen. Om det nu var träet i själva kroppen eller mickarna … det var alltid nåt. Och förmodligen hade dom verkliga ekvilibristerna alldeles rätt: gamla Les Paul-gitarrer var otroliga; nya var troliga, och det räckte inte.
Jag hade jävlar i min själ famlat runt dom senaste åren. Famlat runt i den snåriga myt-, image- och guraskogen. I början tänkte jag aldrig på det. Jag stod där med min gamla Epiphone på sådär en två meters avstånd från min VOX-förstärkare och skötte mina harmisar. Det var ju senare, när det hade börjat kultiveras och spoten hade hittat fram, när det tunga ansvaret hade traskat på utan att knacka och börjat mumla om ”det visuella”, det var då den där så småningom så pinsamma egoleken började.

Annons

2) Trumman var placerad framför mig i den rätta ställningen. Med en gudomlig lätthet och med mjuka handleder lät jag trumpinnarna leka fram en graciös vals […]; allt högre och enträgnare framtrollade den bilder av Wien och Donau, tills första och andra landsknektstrumman och till slut även de äldre pojkarnas pukor framför mig fann behag i min vals och stämde in mer eller mindre skickligt. Men det fanns också några ohjälpliga som saknade allt musiköra och fortsatte med sitt taktfasta dunkande utan att påverkas av min trefjärdedelstakt som dock är så älskad av folket. [X] höll nästan på att förtvivla, men då gick det plötsligt upp ett ljus för trumpetarna och tvärpiporna blåste Donau blåare än någonsin. Endast trumpetarna vägrade valskungen sin hyllning och anföraren skrek sina störande kommandon, men då hade jag definitivt satt honom på plats, detta var min musik. Och folket tackade mig. Skratten dånade nedanför tribunen, många började sjunga i valstakt – ack, Donau! – och ut i solskenet, över den öppna platsen, genom Hindenburgallén och bort till Steffensparken, dansade min rytm, förstärkt av den fullt påskruvade mikrofonen. Och när jag, utan att upphöra med det flitiga trummandet, tittade ut genom kvisthålet märkte jag att folket fann behag i min vals; det spratt i benen på dem, valskungen tjänade som kopplare och det ena paret efter det andra började dansa.

Annons
Annons
Annons