Annons
Recension

Lilla Jönssonligan och glasskampenNostalgisk och rafflande glasskamp

Under strecket
Publicerad

Först kom filmerna om Jönssonligan. Sedan uppföljarna om Lilla Jönssonligan. Och nu familjeföreställningen Lilla Jönssonligan och glasskampen på Vasateatern för dem som inte har fått nog av barnvarianterna av Sickan, Harry, Vanheden och Doris. Handlingen utspelas i ett nostalgiskt Stockholm för länge sedan, faktiskt just när de första bananerna nått den svenska huvudstaden.
Några lådor med bananas står i centrum för den rafflande historien om hur direktör Wall Enberg försöker skaffa sig glassmonopol. Genom skumma metoder och penningkuckel med handelsministern är han nära att lägga rabarber på den smaskiga nymodigheten bananglass som Lusy säljer i sin glasskiosk. Men Sickan har en plan, så klart, och efter vilda jakter (som är roligast när de sprider sig ut i salongens bänkrader),
hypnos och fiffiga lurigheter får girigheten sitt straff.

Föreställningen är rätt textkompakt, men det uppvägs delvis av ett gäng spelglada barnskådespelare, några spännande moment och uppsluppna crazyinslag. Och regissören Figge Norling har klokt nog låtit de tre vuxna skådespelarna leka med rolltyperna: Tintin Anderzons äppelkäcka Lusy, Gustaf Hammerstens korkade kapitalistkumpan och allra mest Johan Wahlström som har ett befriande oregerligt drag som Wall Enberg, lika irrationell i koleriska utfall som muntra infall. Lilla Jönssonligan och glasskampen är renodlad underhållningsteater med drag av såväl 1950-talets barndeckare och tjuvpojksskildringar som biomatiné.

Annons
Annons
Annons