Recension

Duran DuranNostalgisk afton med Duran Duran

Under strecket
Publicerad
Annons

Duran Duran var som hetast under tidigt åttiotal men har haft hits då och då även efter det främst hemma i England. 2004 kom skivan Austronaut där alla medlemmarna som var med när bandet stod på topp var tillbaka.
Jag gissar att väldigt, väldigt få av de som såg till att Cirkus var utsålt var där enbart på grund av den skivan. De allra flesta var sådana som växte upp med bandet när de var en del av den så kallade New Romantics-vågen. Mycket denna afton handlade om nostalgi. Duran Duran spelade så klart alla hitlåtarna. Och när publikfavoriterna betades av var stämningen på Cirkus hur bra som helst.
Hur många som de facto sett gruppen live förut är svårt att sia om. Men för de som missade bandet under deras absoluta popularitetstopp kan jag berätta att de aldrig hade så bra ljud eller var så samspelta då som i tisdags.

Men det är egentligen underordnat vad man spelar och hur man presenterar det attitydsmässigt. Och där missade Duran Duran några ganska enkla poäng.
Inledningsvis rev de av saker som Hungry like the wolf och Planet earth. Sedan följde lite mindre upplyftande nummer. Och sedan höll de på så. Något med lite tryck följdes av pyspunka. Dessutom lät de några låtar glida över i andras hits (Donna Summers I feel love, Sly and the family Stones I wanna take you higher och Deee-Lites Groove is in the heart) och Duran Duran är inte disco eller funk nog för att fixa sådant.
Men när de höll sig till sitt eget som Notorious, Wild boys, Girls on film och Rio varv det ju kul. Det är ju festlig om än inte världsviktig danspop.
En annan sak som var underhållande att notera var att sångaren Simon LeBon sjöng minst lika bra som förr och men att han samtidigt har lika kass timing när han skall vara cool och tuff.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons