Annons
X
Annons
X

Tatjana Brandt: Nostalgi slår hål på ­samtalet om framtiden

Det finns ett uppenbart samband mellan nostalgins förenklande bild av det förflutna och alltför enkel­spåriga idéer om hur samtidens utmaningar ska lösas. Resultatet är ett diskussionsklimat som uppmuntrar till konflikt och tvärsäkerhet på bekostnad av nyansering och dialog.

Svenskt midsommarfirande – det förflutna betraktat med nostalgiska glasögon.
Svenskt midsommarfirande – det förflutna betraktat med nostalgiska glasögon. Foto: Henrik Montgomery/TT

**När Mumintrollet **väl släppt ut förfadern ur garderoben blir han orolig. Tänk om det visar sig att det lurviga råttliknande trollet verkligen är en släkting? Och tänk om han talar ett obegripligt språk? Mumintrollet bläddrar förskrämt i familjealbumet för att få ordning på sina tankar. Han ser ”sida efter sida med värdiga mumintroll, oftast avbildade framför kakelugnar eller på verandor”.

I går läste jag ännu en uppdatering på Facebook om hur allt var bättre förr. Eftersom det var en intellektuell person som skrev var utgångspunkten att livet var betydligt mer lämpat för intellektuella förut. Det kan ju ligga något i det där förvisso, men lika lätt kan man argumentera för det motsatta. Förflutenheten har en förskräckande förmåga att lämpa sig för det mesta. Ibland är den full av blomsterprydda fallossymboler som veka ynglingar skuttar kring i ungdomlig oskuldsfullhet under den ljusaste av nätter. Andra gånger domineras scenen av bildning, förfining och ungar som är välsnutna i alla väder.

Eller så är det Sovjetunionen som ­reser sig ur dimmorna, skakar av sig terrorn och blodet och glimmar som en urstruktur av faderlig ordning och reda. Hur kan det hjärtskärande barnsliga så lätt blanda sig med det mest isande onda?

Annons
X

Karin Johannisson skriver i boken ”Nostalgia” (2001) att ordet nostalgi ursprungligen avsåg längtan efter en plats, det vill säga konkret hemlängtan. Vår moderna nostalgi har, menar hon, tolkats som antingen eskapism eller som en samhällssjukdom, men i båda fallen handlar det om framtidens kollaps. Genom att placera framtiden i det förflutna kommer all utveckling att kännas trygg och kontrollerad emedan den ju redan har ägt rum.

”Var rädd om kristallkronan, fortsatte Mumintrollet. Den är ett släktarv. Trollet lade huvudet på sned med ett spänt lyssnande uttryck. Nu talar han, tänkte Mumintrollet. Och i det samma blev han förfärligt rädd för att förfadern skulle säga någonting.”

Den ryske lingvisten och litteraturvetaren Michail Bachtin (1895–1975) tolkar hela romanens historia som en uppgörelse med ett i grunden nostalgiskt förhållningssätt till det förflutna. Eposet gestaltar en oföränderlig, storslagen och heroisk tid medan romanen sliter och kämpar med nuet, med det för­änderliga, ohjälpliga och oavslutade. Bachtin, som ofta själv fullständigt förefaller sakna humor, lokaliserar med skräckblandad beundran romanens kamp med de episka strukturerna i skrattet. Han avser inget slattrigt avfärdande flabb utan han är ute efter karnevalens tradition: ett bördigt, kusligt, prövande skratt som har kraft att ställa allt vi vet på huvudet. Ett skratt som bryter ner maktens floskler inifrån genom att förändra språket.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det är kanske någonting besläktat som Charlie Chaplin undersöker i sin hantering av Hitlergestalten i filmen ”Diktatorn” (1940). Hynkel-diktatorn avslöjas i hela sin tomhet ­genom att Chaplin tar bort ordens be­tydelser och släpper lös den berömda nonsenstyskan. Språket sprakar elektriskt och rytmiskt, berövat sina ord, men med en satsmelodi som får till och med mikrofonen att böja sig. Strängt ­taget finns det inget innehåll i diktatorns tal, han är ren stil, ren makt. Men när dubbelgestalten, den judiska barberaren, snubblar in och ska tala slår samma fenomen tillbaka: ordens betydelse äts upp av maktens stil.

    Filosofen Slavoj Žižek har i sin berömda tolkning av just den här scenen lyft fram att barberarens tal om humanism och godhet ackompanjeras av samma musik som Hynkels storhetsvansinniga lek med jordklotsballongen. Situationen besegrar barberarens röst. Det han säger försvinner bland gesterna, musiken och de smällande fanorna – och så fort han tystnar hurrar massorna med samma intill vansinne inövade entusiasm. De verkar inte ha uppfattat ett enda ord, bara maktens brusande allvar nådde dem. Det är farligt att tro att man kan använda diktatorns mikrofon och behålla sin egen röst. Vill vi tala måste vi skapa talets förutsättningar.

    Maktens relation till språket är också ett centralt tema i en bok som tidigare i år kom ut på svenska, nämligen Lev Rubinsteins ”Ryska dagsedlar” (recenserad i SvD 1/5 2015). Rubinsteins bok är en samling kortare bloggessäer som tar sig an dagens Ryssland med poetens sensibilitet och kunskap. Det är, menar han, en katastrof att bara sleva i sig samtiden när det går att läsa den, skratta åt den och motsätta sig den. Rubinstein är skarp och kunnig, ibland rasande och ofta, ofta djupt bekymrad.

    Lev Rubinstein tematiserar sin egen poetiska kunskap. Han talar om rytmen i maktens språk, om vikten av att placera sig mellan genrerna och lyssna av de levande, verksamma skikt som bygger upp betydelserna. Det finns alltid folk, skriver han indignerat, som kan smida en loppa av järn eller gräva världens största grop, men det är inte konst. Nej, den sortens spektakel illustrerar bara makten. Konst är ett själsligt och moraliskt arbete i språket, menar han, en ­förmåga att förstå och vara lyhörd för ideologisk och stilistisk mångfald.

    De korta essäerna präglas av en starkt närvarande röst och en halsbrytande associativ färd över nuet, historien, drömmar, minnen, fantasier, bagateller och symboliskt tunga händelser. De ­abstrakta resonemangen blir inte överordnade de konkreta erfarenheterna ­eller beskrivningarna ur livet. Rubinstein jobbar inte med ”resonemang” och ”exempel” utan jämställer sina ­iakttagelser med sitt abstrakta tänkande så att det enskilda (metaforen, middagen, minnet) kan växa in i och ut över det teoretiska. Det är en poetisk praktik.

    I Ryssland råder, menar Rubinstein, en Sovjetnostalgi som präglas av det som guldåldersdrömmar alltid präglas av, nämligen att man minns en förgången epoks stil snarare än de fenomen och händelser som skapat stilen. Man minns ett slags symbolisk arkitektur och glömmer det enskilda ödet. Säg ”20-tal” åt någon, och betrakta hur blicken blir drömmande när hon eller han låter en hel uppsättning pressveck, snitt, kjolfållar och barberarknep passera revy. Den här tendensen är verksam också i större sammanhang och den är inte alltid lekfull.

    ”Den natten möblerade Mumintrollets förfader om hela huset, helt stilla men med förvånande kraft.” Det är först när Förfadern släpps ut ur garderoben som fotoalbumens vattenkammade mumintroll framstår som komiska representationer. Inför den verksamma, svårtolkade och ambivalenta historien syns det plötsligt att våra andliga souvenirer är barnsligt självbekräftande.

    I Norden lever vi inte under en regim eller statsmakt som flagrant tutar ut propaganda och sätter ramar för hur man får uttrycka sig. Trots det förpestar medborgarna själva sitt språk, skymmer komplikationer och förnekar ambivalenser genom att hemfalla åt en tvärsäker, enkelspårig retorik. Standard­jargongen äter sig ända in i den privata språkrytmen, in i intonationen, ton­fallen och in i lyssnandet. Löpsedlarnas skrik blandar sig med kommentarfältens ogenerade täppa-till-truten-metoder och flabb.

    Varför argumentera när man kan punktera? Varför svara när en automatisk förolämpning ger sken av så mycket mer styrka? Men man kan driva det ännu längre. En färdig – stel och död – nostalgisk framtid kan inte hantera dialogens presens. Därför angrips själva diskussionens förutsättningar. Den som fallit för den nostalgiska frestelsen får lov att svänga sig med utsagor som bara kan få likadana utsagor till svar.

    Språk liksom musik är sina pauser, sina brott och uppehåll, sin koncentration och förväntan i lika hög grad som sitt utsägande, ljudande. Vi vet alla hur det är när de sista tonerna klingar ut ­efter en symfoni och dirigenten håller tystnaden i sina lyftade händer, väntar ut den, lyssnar ut pausens döende mot verkets slut. Varje replik (text, artikel, dikt, utsaga) förvaltar samma relation till vår uppmärksamhet och att punktera den förväntade tystnaden är att mörda texten.

    Är texten dålig, malplacerad eller idiotisk blir tystnaden lätt full av ett svårhanterligt fnitter, ett kommunikationsmord som ibland inte kan hjälpas. Men i dag slaktas nästan alla utsagor på det här sättet om de inte underkastar sig stackatotonen, om de inte underkastar sig kravet på att vara omedel­bara, okomplicerade, endimensionella, aggressiva – och därför i grunden undergivna.

    Var finns det i dag plats för att låta en genomtänkt utsaga stå, låta den vänta på en replik som är den värdig, en replik som inleder ett samtal i stället för att avsluta det? Vilken kontext medger att man bygger upp ett argument som någon faktiskt läser? Och var finns kontaktytorna mellan ­litteraturens omvälvande kraft och vardagsspråket?

    **Men om det nu är **så krångligt, borde vi då inte ändå ta några steg tillbaka och grabba tag i en tidigare epoks idiom och allvar? Det är just här jag tror det finns en risk att man förvandlas till det man motsätter sig. Den högtravande utsagan är lika död som kommentarfältens skramlande fantasilösa aggression.

    Hur uselt man än skriver, hur mycket man än misslyckas och biter i gräset måste målet vara att övervinna det automatiska, att ­attackera de ställen där tanken i sin mjukaste skymningsstämning arkaiserar uttrycket och griper efter det ”som alla vet”, den döda historien förvandlad till framtid. I samma stund som man fäster blicken på ett annat hem än det smärtsamt bristfälliga nuet står man och krattar i fascismens förorter.

    Det är ganska påfrestande att ha en levande förfader i sitt hus förstås. Too-ticki föreslår att Mumintrollet ska ”ta det hela som en rolighet”. Men Mumintrollet har redan lärt sig ”ta det”. Allt sedan förfadern kom lös präglas hans relation till hemmet av en helt ny och betydligt mer förutsättningslös uppmärksamhet.

    Annons
    Annons
    X

    Svenskt midsommarfirande – det förflutna betraktat med nostalgiska glasögon.

    Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X