Annons
X
Annons
X

Lyra Koli: Normala perversioner och pervers normalitet

Vad är egentligen normalt när det kommer till sexualdriften? I Freuds efterföljd har man gärna uppfattat normalitet och perversion som två motsatta krafter, men de kan lika gärna ses som två sidor av en och samma strategi för att försöka ta kontroll över den motsättningsfyllda sexualiteten.

”Les amants” av René Magritte (1928).
”Les amants” av René Magritte (1928).

Pervers är för många inte längre ett nedsättande ord. I stället har det nästan blivit synonymt med sexuell utlevelse, medan normalitet får beteckna begränsningarna. För att våra flödande begär ska kunna frigöras behöver vi bara göra en enda sak: krossa normen. Men är det verkligen så enkelt? Vad vet vi egentligen om sexdriften?

Sigmund Freud börjar sin ”Tre avhandlingar om sexual­teori” (1905) med att konstatera att sexualiteten är ett misstolkat mysterium. Han menar att det inte är självklart om eller hur man kan skilja ut sexdriften från andra drifter, eller ens om det går att separera obehag från njutning. Snarare än att hävda (som populära tolkningar av hans senare oidipusteori låter påskina) att allt kan ledas tillbaka till en fixering vid den ena förälderns könsorgan, varnar den tidiga Freud för att förstå sexualiteten utifrån något tydligt objekt eller slutmål. ”Könsdriften är antagligen till att börja med oberoende av sitt objekt”, skriver han. Att spädbarn är sexuella varelser i Freuds ögon är alltså inget försök att tillskriva dem vuxna begär, utan en radikal nytolkning av sexualitet. Självtillfredsställelsen som barn söker genom att till exempel suga på tummen tyder på att vår sexdrift från början är inriktad mot något annat än reproduktiva samlag.

Men Freud betraktade de flesta av sina egna idéer som provisorier och reviderade sina viktigaste böcker flera gånger. Hans teorier är med andra ord fulla av självmotsägelser, vilket inte minst märks i hans begreppspar normalitet och perversion. Perversionen är inte patologisk, säger han först, och ska inte betraktas som omoralisk, neurotisk eller degenererad. Smidigt garderar han sig retoriskt genom att tala om ”fall som anses onormala”. Psykoanalysen har upptäckt att ”alla människor har förmågan att välja ett objekt av det egna könet, och att de också i det omedvetna har gjort det” och att även i ”de normalaste sexuella handlingar” finns ”ansatser, som när de renodlas, leder till de avvikelser som man har beskrivit som perversioner”.

Annons
X

Att vara en smula pervers är med andra ord helt ­normalt. Inte ens äckelkänslan som många åberopar är för Freud ett tillräckligt bevis för att någon sexuell praktik skulle vara sjuklig, eftersom ”gränsen för äckel [oftast] är rent konventionell”. Vi kanske skulle vilja avfärda dem som begär barn eller njuter av att slicka på exkrementer som vansinniga, men enligt Freud fungerar det inte riktigt ­eftersom dessa människor oftast är förvånansvärt normala i andra avseenden.

Men trots att Freud inledningsvis har kritiserat den självskrivna kopplingen mellan sexdriften och dess föreställda slutmål, så definierar han därefter perversioner som de avvikelser som skjuter upp eller till och med ersätter kopulationen. Fetischism och sadomasochism hamnar förstås i den kategorin, men samvetsgrann som Freud är så missar han inte heller att inkludera blickar, kyssar, beröringar och förälskelse som potentiellt perversa handlingar, eftersom de också kan fördröja befruktningen. Fast, tillägger han, ”ett visst mått av beröring är åtminstone för människan absolut nödvändigt för att kunna uppnå det sexuella slutmålet” och det är ”allmänt känt” hur njutbart det är, så det kan väl inte vara helt perverst?

Sigmund Freud (1856–1939). Foto: IBL

Faktum är att han kommer nära att beskriva perversionerna som själva njutningen – eller obehaget om man så vill. Kåthet beskrivs mest som ett kliande behov av stimulation. Orgasmen är för honom en urladdning som äntligen befriar en ur den underliga spänningen. Det mest normala tycks vara att vilja nå slutmålet så snabbt och sensationslöst som möjligt. Under uppväxten transformeras vår sexualitet av realitetsprincipen, vilken leder bort från den barnsliga självtillfredsställelsen till objektkärlek underkastad förökningen. Eller, som det heter i den sista av de tre essäerna: ”Sexualdriften ställer sig nu i fortplantningsfunktionens tjänst; den blir så att säga ­altruistisk.”

I boken ”The practice of love” (1994) tolkar Teresa de Lauretis normaliteten hos Freud som ett framförhandlat gränsskikt. Normalitet är alltså ”inte en specifik sexuell läggning /…/, utan snarare resultatet av vissa förhandlingar i den medlingsprocess som subjektet ständigt måste delta i”. I förhandlingen mellan det inre trycket av neuros och perversion, och det yttre av samhällelig anständighet, uppstår normaliteten som ”en prestation av subjektet av den typ av sexuell organisering som ett visst samhälle och dess institutioner har förklarat vara normal”.

Flera Freuduttolkare uppfattar i linje med de Lauretis normaliteten som en yta och perversionerna som synonyma med njutningen i sig. En av dem är Tomas Geyskens, som drar en rolig parallell mellan Freuds bok om skämt och hans sexualteori. Skämtens poänger är enligt Freud bara ursäkter som möjliggör de infantila, nonsensartade ordlekar som utgör den verkliga njutningen, och utlösningen tjänar enligt Geyskens samma funktion för den i själva verket perverst syfteslösa sexualiteten. Skenet av ­mening eller ett slutmål är nödvändigt eftersom ”rent nonsens inte är njutbart för vuxna människor” (Geyskens).

Men den här typen av romantisering av perversionerna, som ser dem som ett fritt flödande tryck under normaliteten, håller inte längre när man riktar blicken mot patienter som söker vård för sina oönskade perversioner. I artikeln ”The widening scope of indications for perversion” i The Psychoanalytic Quarterly (2/2014) diskuterar de praktiserande psykoanalytikerna Nancy Kulish och Deanna Holtzmann i Freuds efterföljd perversion som kliniskt problem. Enligt dem uppstår perversionerna som ett sätt för patienten att ta kontroll över sin upphetsning, för att avvärja en inre känsla av sårbarhet. Perversionen påminner här om de Lauretis syn på normalitet: en mer eller mindre lyckad strategisk organisering av en drift som i sig saknar riktning.

Sexdriften är, som Freud flera gånger påpekar, i hög grad något omedvetet. Kanske kan vi förstå begärsimpulserna bättre om vi slutar utgå ifrån att de är tydliga viljor och i stället jämför dem med drömmar. Blandningen mellan njutning och obehag, attraktion och motvilja framstår då som mer självklar. I drömmar är vi enligt Freud omedvetna om motsättningar. Farhågor och önskemål sammanblandas och representeras ofta av sina motsatser.

I ”Drömtydning” (1900) utvecklar han den här märkliga logiken i flera olika tolkningar, bland annat av en dröm där en kvinna sett sig själv hålla en blomsterkvist. ”Utan tvivel en anspelning på sexuell oskuld”, konstaterar Freud först. Men blommorna är röda kamelior, vilket får drömmen att symbolisera oskuld och synd på samma gång.

På samma sätt samexisterar perversa och normala ­impulser i sexualdriften. Innan ”de själsliga fördämningarna mot sexuella gränsöverskridanden” har utvecklats har alla barn en ”polymorft pervers läggning” som gör att de glatt slickar på bajs om de får chansen. I drömmar är vi till skillnad från barnet bekanta med såväl synd som oskuld: men de utesluter inte varandra. I stället är de närvarande genom och som sin inbördes spänning, och skam kan lika gärna höja ens upphetsning som döda den.

Snarare än motsatta krafter är alltså normalitet och perversion två liknande strategier för ­kontroll över sexualiteten. Utelämnade till det förvirrande hav av motsättningar som sexualdriften innebär griper vi tag i tydliga praktiker för att åtminstone få en känsla av att vi vet vad vi håller på med. Det mest obehagliga med sexdrömmar är kanske att vi blir fråntagna den här kontrollen. Vi hänger oss ofta med blandade känslor åt flytande händelser som vi efter uppvaknandet minns med en rysning. ­Begären kan äckla oss när deras mening eller slutmål inte har fixerats av någon tolkning.

Motsättningens enhet i drömmar liknas vid Freud av etymologin hos antika språk. Han menar till exempel att egyptiskans ken både betydde stark och svag. Den vetenskapliga grunden för det har ifrågasatts, men språkvetaren Sarah White menar i artikeln ”Dreamwork as etymology” (i tidskriften Dreaming, 1/1999) att det ändå kan finnas produktiva paralleller. Orden black och blanc har samma proto-indoeuropeiska rot, bhel, men det ­betydde inte som i Freuds teori svart och vit samtidigt. Troligen stod det i stället för ”strålande, bländande, brännande”. En flamma kan ge både vitt ljus och svarta skuggor, men den kan också skapa en mångfald av andra sensationer. Så kan vi nalkas motsättningarna i våra drömmar också: som en kondenserad potential för obegränsat förgrenande betydelser.

Orden som vi använder för att fixera våra begär kan förstås som isolerade aspekter av en brännande känsla som vi aldrig kan fånga i dess helhet. I Doris Lessings roman ”Den femte sanningen” (1962) kallar Anna den tolkande praktiken hon lär sig av sin psykoanalytiker för namn­givande. ”Om jag satt här och beskrev en dröm som jag hade i natt, /…/ så skulle ni få ett visst uttryck i ansiktet. Och jag vet vad det uttrycket betyder för jag upplever det själv – igenkännande. Igenkännandets glädje, /…/ man räddar det formlösa tillbaka till form. Ännu ett stycke kaos är räddat och namngivet.” Namngivandet hjälper Anna att ta kontroll över sina rädslor, som en sorts des­infektion av medvetandet. Samtidigt skyr hon praktiken: ”Men det är något fruktansvärt i det – för jag har aldrig känt glädje när jag är vaken på samma sätt som jag gör när jag sover /.../. Och jag vet varför – det är för att all smärta och all död och allt våld är säkert inneslutna i själva historien och inte kan skada mig.”

Lessing sätter fingret på namngivandets begränsande men nödvändiga karaktär: i verkligheten är vi ytterst ­sårbara för formlösa, meningslösa eller kanske till och med hotfulla begär. Vi behöver medvetna strategier för kontroll över sexualiteten, både för vår egen skull och för andras. Men om vi glömmer att det är vad både normalitet och perversion är, och förväxlar någon av dem med njutningen som sådan, riskerar vi att också glömma den överflödande, mystiska glädje som begären bara har i sin drömlika namnlöshet.

Annons

”Les amants” av René Magritte (1928).

Bild 1 av 2

Sigmund Freud (1856–1939).

Foto: IBL Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X