Annons
Recension

EfterlämnatLars Noréns mörker snuddar vid godheten

Lars Norén (född 1944) är en av Sveriges internationellt mest kända dramatiker. Han debuterade med diktsamlingen ”Syrener, snö” (1963).
Lars Norén (född 1944) är en av Sveriges internationellt mest kända dramatiker. Han debuterade med diktsamlingen ”Syrener, snö” (1963). Foto: Nelly Bonner

Smutsen och cynismen tränger sig på från alla håll i Lars Noréns nya prosalyriska monolog. Kanske är förnedringen ett sätt att spränga sönder jaget, men Norén släpper ännu inte taget om en kvardröjande självgodhet, skriver Lyra Koli.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Lars Noréns senaste bok är svart, platt och helt utan baksidestext eller författarbild. Omslaget pryds bara av en blank svart fyrkant. När man håller upp den framför ögonen ser man en förvriden skuggspegling av sitt eget ansikte. Det kan verka banalt men blir snarare emblematiskt: att stirra tillbaka på detta köttsliga, tillfälliga, främmande, oundvikliga men ändå hela tiden undanglidande som är ens egen existens. Blir något kvar när man inte finns längre och kan se det själv?

I likhet med ”Ingen” från 2014 är ”Efterlämnat” en lång, oavbruten prosapoetisk monolog, men här har Norén skippat alla skiljetecken. Frånvaron av komman och punkter gör texten mer lik tal, och det känns som att kliva in på en intim, nedsläckt scen och lyssna på ett svårplacerat diktjags malande ordström om allt från statarhem till hospitalsvistelser. Jaget är grov i munnen och ibland nästan bara en sjuk kropp bland de hemlösa och förstörda människor han möter och minns, men då och då kommer en latinsk fras eller en specifik konstreferens som placerar vulgariteten och desperationen mitt i finkulturens centrum, eller vice versa.

Annons
Annons
Annons