X
Annons
X
Recension

Fragment II Vibrerande poesi avlöser Lars Noréns grubblerier

Lars Noréns ”Fragment II” är en omfångsrik volym, med stora ytor åt en-, två- och treradingar med aforistisk udd. Formen återskapar en plats för uppmärksamhet i vår blippande tid av oavbruten förströelse och distraktion, skriver Jesper Olsson.

Lars Norén under repetitionen av ”Stilla Liv” som hade premiär på Elverket i våras. Foto: Fredrik Sandberg/TT

När Lars Norén för tre år sedan gav ut sin första volym med ”Fragment”, var det också ett återvändande till den typ av skrivande som en gång invigde hans författarskap. Det var med poesi det började: med det tunna häftet ”Syrener, snö” (1963), vars intensiva och surrealistiskt anfrätta dikter om drömmar, död, begär och separation – inte minst från en döende moder – skulle slå an en grundton.

Denna ton fortsätter att klinga och moduleras i de stundom skingrade, stundom förtätade raderna i ”Fragment II”. Trots att Norén tidigt fann energi i Rilkes berömda uppmaning om att förändra sitt liv, och trots att hans texter alltid rört sig över ett brett register av genrer, former och röster – bara under de senaste åren har han skrivit ny dramatik, en diktsamling, en prosabok och otaliga sidor i sin expansiva dagbok – påminns vi här om en stark kontinuitet.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X