Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

Stilla liv Norén skapar ett vackert rekviem över tid och intighet

”Stilla liv” kräver sin publik. Lars Norén har valt att inte skapa känslor – här handlar det inte om stora emotioner, utan reflexioner. Detta är ett memento mori i enkla, arketypiska bilder, skriver Lars Ring.

Irene Lindh och Inga Landgré.
Irene Lindh och Inga Landgré. Foto: Sören Vilks
Scenvåren 2017

Stilla liv

Genre
Teater
Regi
Lars Norén
Medverkande
Inga Landgré, Sten Ljunggren, Erik Ehn, Nina Fex, Otto Hargné, Johan Holmberg, Lina Leandersson, Irine Lindh, Lars Lind, Per Mattsson, Eva MIllberg, Marall Nasiri m fl
Var
Dramaten, Elverket
Text
Lars Norén

Scenografi: Charles Koroly Ljus: Mira Svanberg

Möjligen är det faktiskt så att det skri, det avgrundsvrål som stiger från 1900-talet är så fruktansvärt att det bara går att skildra utan ord. Kanhända är det också så att det endast går att beskriva via fragment. Som var hela seklet ett fotoalbum med bilder av fattigdom, hunger och krig. En impressionistisk ström av sepiabrunt, obarmhärtig liv där döden ironiskt nog är den enda konstanten.

Lars Norén skrev en gång manus som aldrig tog slut. Tjocka pjäser som skickliga dramaturger fick göra spelbara. Han har därefter ägnat sig åt att skriva allt mer ordkarga texter – som Terminalpjäserna vilka har gemensamt att alla skildrar existentiella ögonblick. Födelser, skilsmässor och den mest abrupta av dessa: döden. Texter som framstår som negativ, från en redan mörk värld.

Allt mer knappt, mer sparsmakat. Nu har Norén nått ner till benet, till det ordlösa. Iscensättningen ”Stilla liv” skildrar ett gånget sekel via ett pärlband bilder. Ibland genom små händelsekedjor, men ofta som snabba momentana, frysta stunder. Den som vill kan absolut hitta en bottenskyla av självbiografisk förhöjning. Första delen beskriver en åldrad man/far som sakta och plågsamt dör. Efter paus blir denna centrala punkt ersatt av en gammal kvinna/mor som också tynar bort, fast hon gör aningen mer motstånd. Genom skeendet skildras krig, separationer och kärleksakter, sexuella transaktioner och besök på mentalsjukhus.

Annons
X
Erik Ehn och Otto Hargne i förgrunden. Foto: Sören Vilks

Ensemblen är som en ålderstrappa med representanter från alla åldrar. Det vimlar av barn och brueghelska exteriörer av vardag, där det ofattbara liksom händer vid sidan av. Döden är ett central tema. Möjligen bör man själv ha en relation till döden, tagit hand om nyligen avlidna för att bli drabbad. Kanhända kan man inte komma nära detta försök att nagla fast själva punkten där livet upphör utan att ha uppnått en viss ålder, och viss insikt om vad ändlighet innebär. Hur sorg kan välva om, hur åldrandet perforerar alla förmågor.

”Stilla liv” är en uppsättning som kräver sin publik. Den kräver något av åskådaren, en vilja att släppa taget. Norén har valt att inte skapa känslor – här handlar det inte om stora emotioner, utan reflexioner. Detta är ett Memento mori, emblematiska representationer av villkoren för livet. En ordlös ström rent bildmässigt placerad någonstans mellan beckettsk tidlöshet och alla krigen under förra seklet, också på Balkan. Norén väljer att förhålla sig stum, eller möjligen förstummad, inför allt detta. Han överlåter intellektuella processer till oss att verbalisera dessa ofta enkla, arketypiska bilder.

Självklart har han förebilder: vardagsrealistisk målningar av Munch, regissören Tadeusz Kantor, Peter Handkes repliklösa ”Timmen då vi inte visste något om varandra”, James Joyces medvetandeström, Jon Fosses uppgivna längtan. Ibland refererar Norén till egna verk, som ”Kliniken” och ständigt till Terminalpjäserna.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Eva Millberg, Lina Leandersson och Inga Landgré i ”Stilla liv”. Foto: Sören Vilks

    Detta pärlband av bilder, av norénska installationer, går så fort att ingen på scenen varken hinner eller har som avsikt att gestalta känslor. Här förevisas tablåer. Att känna igen, eller inte. Bilder ibland nästan banala genom sin enkelhet, som om fotokonsten med sina närgångna objektiv slarvat bort vår vördnad inför utslocknandet. ”Stilla liv” är också ett slags rorschachtest – var och en kommer att reagera olika starkt på olika sekvenser. Du kommer att uppleva dig själv, dina referensramar och begränsningar på Elverket. Om du vill.

    Uppsättningen är ordlös, men inte utan ljud. Gamla stenkakor, en snutt av en stumfilm. Skelettdelar på golvet som var alltihop en arkeologisk utgrävning. Sjuksängar, obduktionsbord. Löständer och tvångströjor. En kappkörning med rullatorer. Ett ögonblick av självironi via en skylt med texten ”Var glad”. Ljudbilden påminner om kolsyrebubblor genom vatten. Som korta ögonblick av vara som porlar genom hav av tid. Ett par öppnar en urna och askan lyfter befriat mot taket och svävar över scenen. Det är vackert. Det konstlösas triumf.

    Tomma blad virvlar på scenen. Det är som om Norén just vill betona detta: att kunna tala, beskriva och formulera livet genom ord gör oss mänskliga. Här blir frånvaron av språk, språklighet, också plågsam. Så är det slut. Ett dött barn ligger ensamt kvar på scenen. Det är en stark bild av ett sekel men också av en insikt. ”Stilla liv” är ett rekviem över en tid men också över allas vår intighet.

    Annons

    Irene Lindh och Inga Landgré.

    Foto: Sören Vilks Bild 1 av 3

    Erik Ehn och Otto Hargne i förgrunden.

    Foto: Sören Vilks Bild 2 av 3

    Eva Millberg, Lina Leandersson och Inga Landgré i ”Stilla liv”.

    Foto: Sören Vilks Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X