Annons
Recension

TerminalNorén bjuder in till det mest personliga

Malin Crépin, Magnus Krepper, Charlotta Larsson och Per Burell i Terminal.
Malin Crépin, Magnus Krepper, Charlotta Larsson och Per Burell i Terminal.
Under strecket
Publicerad

Terminal är ett ord med associationer till dataskärmar, järnvägsstationer och döden. För Lars Norén innebär det också en återkomst och en hemkomst.

Tiden är vårt hem. Så hette en pjäs av Norén som spelades på Dramaten 1992. Tiden är vårt hem. Så tänker jag när jag lämnar Riksteatern i Hallunda efter att ha sett två av hans nya pjäser: Terminal (3) och Terminal (7).
Lars Norén är intensivt närvarande i samtiden, men här rör han sig ändå i andra rum: språkets, och barndomens. Båda pjäserna börjar i tystnad och väntan. Scenrummet, i nyanser av grått och svart, är först ett väntrum med två vita bänkar. På den ena sitter en ung kvinna och fingrar på en mobiltelefon. Vid sin sida har hon ett glas vatten. Allt är så vanligt i denna väntandets rytm. Men så händer plötsligt något alldeles oväntat.

Annons
Annons
Annons