Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

Edda Nordiska gudasagor på absurt och vackert sätt

Stjärnregissören Robert Wilson är tillbaka på Osloscenen – nu med en suggestiv tolkning av våra gamla, nordiska gudasagor. SvD:s Lars Ring njuter av ett allkonstverk som absurt, vackert och lekfullt rör sig genom tiden.

Foto: Lesley Leslie-Spinks

Edda

Genre
Teater
Regi
Robert Wilson
Medverkande
Henrik Rafaelsen, Gertrud Jynge, Sigve Bøe, Frode Winther, Eivin Nilsen Salthe, Marianne Krogh, Paul-Ottar Haga, Ola G Furuseth, Renate Reinsve, Joachim Rafaelsen m fl
Var
Det Norske teatret, Oslo
Text
Jon Fosse

Regi, scenografi, ljus: Robert Wilson Kostym: Jaques Reynaud Musik: Arvo Pärt och CocoRosie

Det börjar med dimma, som blir moln ur vilka en värld formar sig. Det är ett urtida universum, en saga sammanfattad för mer än tusen år sedan. En skapelsehistoria, men också tidig nordisk mytologi. Vikingarnas sätt att förstå tillvaron. Ur dimman, till spröda toner av Arvo Pärt, framtonar sakta ”Eddan”.

Det Norske teatret är Oslos scen för nynorska – alltså det språk som skapades som ett nationalistiskt projekt av olika norska dialekter under förrförra århundradet för att vitalisera språket. Teatern startades redan 1912, sedan 1985 har man ett stort teaterhus där man spelar såväl musikaler som djärvt modernistiska iscensättningar. Det var här Jon Fosses första pjäser fick sina urpremiärer – och nu är han tillbaka igen. Som mogen, sparsmakad poet.

Foto: Lesley Leslie-Spinks

Jon Fosse har nu gjort en egen, scenisk version av den äldsta ”Eddan”, den norsk-isländska samlingen av myter, hjältedikter och släkthistorier. Inte att förväxla med Snorres Edda som också innehåller ”Hávamál” med råd och dåd om hur man ska leva bäst och klokast. ”Eddan” sattes samman just innan kristendomen bredde ut sig, den är en poetisk beskrivning av en tro och samtidigt en världsförklaring. Texten är också publicerad som vacker bok.

Annons
X
Foto: Lesley Leslie-Spinks

Det Norske teatret har flera gånger haft förmånen att kunna knyta till sig stjärnregissören Robert Wilson, nu 75 år. För några år sedan spelades en tolkning av nationaldramat ”Peer Gynt” och nu något lika centralt: ”Eddan”.

Wilson far jorden runt och iscensätter allt från operor till installationer. Han skapar mycket egna verk där starkt koreograferad bildkonst, abstrakt minimalistisk och monokroma färger, musik och stilisering blir iscensättningar som är ett slags avantgardistiska musikaler. Djärva, högoktaniga bildspel.

Så också denna gång. Han har kokat ner Fosses ”Eddan” till en två timmar lång, fantastiskt suggestiv blandning av utsökt bild, burlesk och en mytologisk grundlektion. Det är lika vanvördigt som komiskt, ett androgynt undergångsdrama som också blandar sakral musik av Pärt och rock från CocoRosie. Det sistnämnda är en amerikansk indiepopduo, inte helt okänd för svensk publik: 2009 framträdde de på Dramaten med Lykke Li.

Henrik Rafaelsen som Odin och Gjertrud Jynge som Völvan. Foto: Lesley Leslie-Spinks

Henrik Rafaelsen – med en svensk skådespelarutbildning – spelar enögd Odin med stor karismatisk utstrålning. Först som silverlaméklädd popidol med elgitarr när han hänger under världsträdet Yggdrasil, sedan som en tjock farbror som Völvan och jättarna hela tiden frågar: Kommer du ihåg detta Oden? Som en mytologi som håller på att glömma sig själv. Ersättas av något annat.

Det går inte att rakt och entydigt säga vad denna ”Eddan” vill tala om. Wilson väljer att snabbt rasa genom vissa berättelser: den om skaldemjödet, och om hur Tor klär ut sig till kvinna för att få tillbaka hammaren. Jättarna är besvärliga, men blir övervunna. Människorna är mest bisats. Frej och Freja flörtar sig fram genom tiden. Tyr förlorar sin arm när Fenrisulven biter av den. Alla gudar är gravt könlösa och med smink som påminner om japansk teater. Ett återhållet, behärskat nô-spel. Alla använder gärna falsett. Det är väldigt queer.

En stor del av handlingen ägnas guden Balders gestalt och död. Och därmed Lokes svek. Wilson gör tydliga kopplingar till Kristus och Judas Iskariot. Asarna älskar Brages godhet och skönhet och får alla och allt att svära på att han ska vara odödlig. Man glömmer dock att fråga misteln. Lokes första svek är denna mistelpil. Lokes intriger ligger bakom början på Ragnarök, då den gigantiska Midgårdsormen dödas och Fenrisulven – här ett mycket trivsamt liksom hemmabyggt och tvådimensionellt trämonstrum – sliter sig fri.

Slutet består av en långsam scen, där Völvan flyter på en farkost genom dimman och Odin berättar om den framtida dag då två nya människor, Liv och Livtrasir, åter ska återupprätta en ny tid. Hoppet lever, trots allt.

Wilson, och Fosses knappa och lyriska text, bildar en värld av lekfull humor, moraliska sägner och denna ständiga dimma som likt en andhämtning skapar molnlandskap med symfonisk musik av Pärt. Iscensättningen är en helt egen, mättad mytologisk skröna, där gudarna är på en gång mer drastiska och färgstarka och fyllda av känslor, list och ständiga konflikter. Till sist glider Fimbulvintern in, isberg efter isberg – en vacker geometrisk bild som också påminner om miljöansvar och allas framtid.

Foto: Lesley Leslie-Spinks

På slutet slår kyrkklockor obevekligt fram en ny tid över asarnas värld. En ny religion håller på att födas. Det är vackert och kraftfullt, men klangen bär också ännu ett budskap. Den hänvisar, om man så vill, till John Donnes 1600-talsdikt med raderna: ”Fråga inte för vem klockan slår – den slår för dig”. När kyrkklockan slår, tänk på din egen dödlighet och handla därefter. Oavsett vad du kallar din Gud eller dina gudar, din tro eller dina handlingar. Allt ska bli stoft.

Annons
Foto: Lesley Leslie-Spinks Bild 1 av 5
Foto: Lesley Leslie-Spinks Bild 2 av 5
Foto: Lesley Leslie-Spinks Bild 3 av 5

Henrik Rafaelsen som Odin och Gjertrud Jynge som Völvan.

Foto: Lesley Leslie-Spinks Bild 4 av 5
Foto: Lesley Leslie-Spinks Bild 5 av 5
Annons
X
Annons
X