Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Noll Noll. Decenniet som förändrade världen Nollnollkoll für alle

Att namnet på decenniet som gått – ”nollnolltalet” – etablerats så fort säger något om vår tid, inte bara det att vi är ivriga på kategorisering, utan också att vi är bra på branding.

(uppdaterad)

Noll Noll. Decenniet som förändrade världen

Författare
Genre
Sakprosa

Antologin ”Noll Noll”, redigerad av Tobias Nielsén och Anders Rydell, är späckad med klatschiga termer som ringar in 00-talet. Alla femton bidrag om allt från ekonomi till familjeliv avslutas med nyordlistor på matingredienser, IT-väskor, politiska nyckelord, musikgenrer, fotbollsögonblick, själsliga nyord och stureplanskanon.

Också själva produkten ”Noll Noll”, med den dramatiska underrubriken ”Decenniet som förändrade världen”, är en del av det den beskriver: den är dels bok, men lika mycket webbsida, blogg, soundtrack, mediehändelse.

Den är transmedial, för att använda ett av orden man får lära sig i antologin. Utgivare är förlaget Volante, grundat av ekonomen och före detta journalisten Tobias Nielsén. Förlaget är en del av företaget QNB, ett konsultföretag med kulturanalytiska ambitioner.

Annons
X

Det finns de som tycker det är kul med den här sortens sammanfattningar, andra blir mest besvärade. Det är kvalificerad journalistik snarare än djup kritisk reflektion.

Det är happening och hype mer än hård substans. Men det är förvisso underhållande och givande, det senare kanske mest för dem som minst skulle vänta sig det. Poängen är nämligen att vi alla är präglade av vår tid vare sig vi vill det eller inte, och den som minst inser det torde få de största aha-upplevelserna av ”Noll Noll”.

I våra självförverkliganden är vi ofta som mest marionettlika.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Klas Ekman visar i ”Själv är bäst” att också i våra mest privata hänsyn om kropp och själ styrs vi utifrån. Kjell Häglund visar att det som vi tror är vår personliga stil och smak, det bara decenniets allmänna trender; och när vi plötsligt blir rädda för villainbrott och installerar larm är det något som sker helt utan orsak, men på bred front och samtidigt.

    Inte ens nationellt är vi så originella; de svenska socialdemokraterna blev på nollnolltalet ett entreprenörernas parti, som Emanuel Sidea skriver; det blev de också i Finland under samma decennium.

    På 00-talet blev den svenska poesin språkutforskande, som Annina Rabe visar, men det blev den samtidigt runtom i Norden, och oberoende småförlag var grejen också utanför Sverige.

    Sedan finns förstås mycket som kan ses som mer utpräglat svenskt, som väskdebatten. Fenomenet är utbrett – ”hysterisk” lyxkonsumtion – men proportionerna och debatten förefaller svenska. Stureplan och Björn af Kleens betraktelser kring stället är exotiska och svåra att omplantera annanstans.

    Generellt kan man säga att Sverige är modernare, rikare, mer politiskt korrekt och ”trendnervöst” än Finland. Och det som Ann-Helen Meyer von Bremen skriver om matkulturen – ”fine dining” på El Bulli – är nog mindre känt i Sveriges östra grannland.

    Antologisterna spänner blicken i ”vad som förändrades” under nollnolltalet, som Anders Rydell skriver i förordet. Alltid är det inte entydigt. Allmänt ser man en ökad demokratisering, fast inte enbart. Medan modet har blivit ”lyx für alle”, enligt Salka Hallström Bornold, har matintresset befäst klassgränserna.

    Att nätet har demokratiserat expertisen, inte minst med det folkstyrda Wikipedia, är tydligt, men populärkulturen kramades halvt ihjäl, eller som Kristin Lundell uttrycker saken: ”Nollnolltalets extremt välvilliga inställning till allt populärkulturellt skulle också döda mycket av subkulturernas ursprungliga mening.”

    Ställvis är det som om man försökte sälja en produkt – nollnolltal – vilket väl också är syftet, men när man glider över i en alltför naiv optimism efterlyses större självkritik. Förr tyckte man det var bättre förr, det gör man kanske inte numera; men framstegets dialektik, vad som blivit sämre, det borde någon ha försökt jaga efter. Nollnolltalet var ett girigt decennium, skriver Nielsén i sitt efterord, men vidden av denna insikt pejlas inte i ”Noll Noll”.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X