Annons
X
Annons
X

Nils Ahlqvist: Nobelpristagarna och det renande kriget

Det fanns ett stråk av destruktionsförhärligande hos såväl Selma ­Lagerlöf som Verner von Heidenstam när första världskriget först bröt ut. Men de övergav båda snabbt sin naivitet när krigets fasor blev uppenbara, och bekämpade krigsromantiken med humanism.

Selma Lagerlöf tilldelades Nobelpriset i litteratur 1909, Verner von Heidenstam 1916.
Selma Lagerlöf tilldelades Nobelpriset i litteratur 1909, Verner von Heidenstam 1916. Foto: IBL

”Jag gissar att om kriget komme och ­tittade inom dörren till byråer och verk i Stockholm skulle det vädra bort och rifva upp åtskillig slapphet och förlegade vanor och missbruk så att det kanske inte hade varit så olämpligt”, skrev Selma Lagerlöf till Sophie Elkan 1905 i samband med unionskrisen. Tanken på kriget som ett moralens reningsverk dryftas också av vännen och författarkollegan Verner von Heidenstam: ”Om den dag kommer, då ryska härar landstiga i Norrland /…/ Vilken lycka för vårt folk!”, utbrast skalden till Aftonbladet 1913. Ett år senare inleddes första världskriget. Fyra år av blod och slakt kom att spola bort all naivitet hos såväl de båda författarna som en hel kontinent.

Tiden mellan år 1871 och 1914 omnämns ibland som la belle époque, då den karaktäriseras av ett osedvanligt lugn i Europas krigiska historia. Kontinenten tog i stället stora språng mot det moderna samhället via teknikutveckling, och i industrins ­Europa fostrades en ny generation som aldrig sett krigets verkliga ansikte. Däremot lästes desto fler romantiska skildringar av krigiska äventyr i litteraturen. Parallellt med 1800-talets modernisering ­riktades nämligen romantiska blickar mot hemmet, folket och det förgångna. I synnerhet den svenska stormaktstiden väckte nationalromantikernas intresse. ”Fältskärns berättelser” av Zacharias Topelius satte spänning i såväl gammal som ung. Gustaf Cederströms målning ”Karl XII:s likfärd” ger ”hjältekonungen” en närmast kristuslik skepnad, och efter Johan Ludvig Runebergs ”Fänrik ståls ­sägner” visste nästan alla svenskar att den tapp­re soldaten Sven Dufva inte släpper en djävul över bron. Barnen Selma och Verner, vars fäder båda var officerare, läste såväl Tegnér som Runeberg och ­Topelius med stort intresse.

I slutet av juni 1914 befann sig Selma Lagerlöf på Mårbacka tillsammans med Sophie Elkan. De nåddes där av beskedet att Österrike-Ungerns kronprinspar mördats i Sarajevo av en serbisk nationalist, varvid Elkan genast utbrast ”Nu blir det krig!”. En dryg månad senare var Europa i brand. Lagerlöf, som hade varit fredsvän sedan utbildningstiden i Stockholm, försattes i ett melankoliskt men nyfiket tillstånd under krigets inledande fas. ”Tack för krigskartorna, som ha blivit ivrigt studerade”, skrev hon till Karl-Otto Bonnier i september 1914, sam­tidigt som hon rapporterade om hur arbetet med ”Kejsarn av Portugallien” fortskred.

Annons
X

Första världskriget hade hälsats med entusiasm i stora delar av Europa – det ärorika slaget om ­ledartröjan i 1900-talets Europa skulle slutligen avgöras. Selma Lagerlöf höll liksom större delen av svenskarna på Tyskland, bålverket mot arvfienden i öster. ”Att du inte är rädd för Ryssland! Minns du inte Ivan den förskräcklige i Moskwa?”, skrev Lagerlöf till Valborg Olander. Kriget blev dock inte vad många trodde. På västfronten låstes frontlinjerna fast under hösten, och ett statiskt skyttegravskrig tog vid. ”Jag trodde aldrig, att jag skulle få denna känsla av leda vid krig såsom något långt mindre spännande än freden. Jag har alltid njutit av händelser”, skrev hon kryptiskt.

Konflikten på kontinenten eldade på patriotismen i Sverige. Den åskblå upptäcktsresanden Sven Hedin, som redan 1912 utfärdat ”Ett varningsord” och propagerat för försvarsförstärkningar, kontaktade Verner von Heidenstam: ”Du skall tala i flammande, patriotiska ord till folket.” Heidenstam, som i likhet med Hedin och Lagerlöf var orolig för Ryssland, hade sedan ett drygt decennium anslagit en tidstypisk fosterländsk ton i sin litteratur (”Karolinerna” 1897, ”Ett folk” 1899) och upphöjts till nationalskald, inte minst genom sin roll i rösträttskampen: ”Det är skam, det är fläck på Sveriges ­banér, att medborgarrätt heter pengar” ekade i såväl folkets hus som i de liberala salongerna.

Verner von Heidenstam publicerade sin "Medborgarsång" i Svenska Dagbladets spalter den 22 september 1899.

Hedin blev dock besviken. Heidenstam ville inte uttala sig. Varför var nationalskalden tyst? Han skrev: ”Begreppet fosterland är jag den siste att vilja förringa, men det finns ännu högre begrepp som här står på spel”, ”Kriget börjar taga sådana former, att lågheten och dunkelheten fördunkla storheten, och i våra själar dör något /…/ Jag har aldrig känt en mer obetvinglig lust att tiga.” Hedin, som trott sig finna en frände i Heidenstam, blev irriterad och misstänkte att Selma Lagerlöf och Ellen Key hade påverkat honom i pacifistisk riktning. Hedin uppmanade därför Heidenstam att se upp för dessa ”hysteriska satkärringar”, ”horder av galna guvernanter och fnoskiga nippertippor”.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Första världskriget blev inte det korta och spännande äventyr som den nationalistiska yran förutspått. Efter att västfronten låst sig i slutet av år 1914 utvecklades den franska landsbygden till en jättelik köttkvarn. Den tekniska utvecklingen hade givit upphov till nya, ohyggliga vapen. Våg efter våg av människor mejades ned av kulsprutor i den franska leran. Moderna artilleripjäser kunde förvandla soliga ängar till dimmiga månlandskap. När slaget vid Verdun avslutades 1916 efter tio månaders strider hade över 300  000 människor mist livet utan att fronten flyttats mer än någon kilometer.

    Selma Lagerlöf förfärades över nyheterna från kontinenten. Hon hoppades länge på en tysk seger, men då tyska ubåtar sänkte passagerarfartyget Lusitania och begravde civila på Atlantens botten svalnade även de sympatierna. Efter novellsamlingen ”Troll och människor” 1915 drabbades hon dessutom av skrivkramp, samtidigt som världen krävde ett fredsrop från pacifisten och berätterskan från Värmland. ”Vad man väntar sig av mig är en världsförbättrarbok. Men det måtte inte ligga för mig, pennan vill inte röra sig när det är fråga om sådant.”

    Samtidigt fortsatte högerkrafterna att kräva ­patriotiska utlåtanden från Heidenstam. Till slut yttrade sig nationalskalden. I januari 1915 publicerade han artikeln ”Krigets gåta” i Svenska Dagbladet, där han vädjar till fred och rättrådighet: ”De fredsrop, som allt allmännare höras från både ­regeringar och folk, kunna icke enbart hänföras till svärmares känslosvall, utan de före­stavas av självbevarelseinstinkt och skärpt rättsmedvetande /…/ Krigets rysansvärda elände tränger sig som ett allmänskligt lidande till våra hjärtan även på avstånd.” Budskapet var inte vad höger­krafterna hoppats på.

    Verner von Heidenstams artikel "Krigets gåta" publicerades i SvD den 13 januari 1915.

    Heidenstams humanism framträder tydligt i de brev som finns bevarade från krigsåren. ”Det dör så mycket av det bästa i våra själar, under allt det blod som nu flyter /…/ Är vi annat än blad på samma träd, koralldjur om samma korallrev, och känner inte den ena människan smärtan av det hugg, som på hundratals mils avstånd drabbar den andre?” ­Samma humanistiska tematik är genomgående i ”Nya dikter” från 1915. Diktsamlingen kan liknas vid tankarna hos en gammal man vid brasan, som förundras över livets outgrundliga skönhet. Året därpå – för exakt 100 år sedan – tilldelades Heidenstam Svenska Akademiens Nobelpris i litteratur.

    Selma Lagerlöf, som förordat Heidenstam under Nobelprisdiskussionerna, deltog givetvis i prisceremonin i november 1916. I samband med Stockholmsvisiten ­besökte hon en lokal fredsförening och slogs av den förtvivlan som dess medlemmar gav uttryck för. Lagerlöf kände samma bedrövelse, men försökte samtidigt samla tankarna till ett konkret litterärt motiv för att bota sin plågsamma skrivkramp. ”Fred blir det ju inte, förrän det blir omöjligt för oss att döda våra likar, då måste regeringarna finna andra utvägar /…/ Såvitt jag ­förstår, är vår uppgift, att utbreda avsky för dylikt, om vi vill kämpa för freden.” Dessa tankegångar ­utvecklades i ett brev till Valborg Olander: ”En ­människa, som hade smakat en enda liten bit människokött skulle de ha svårt att tåla ibland sig, men att döda människor, som är det verkligt fruktansvärda, det känner de ingen avsmak för.” Idén till ­romanen ”Bannlyst”, där upptäcktsresanden Sven Elversson anklagas för kannibalism efter en katastrofal expedition till Nordpolen, var född. Boken kom att publiceras år 1918, krigets sista år.

    Efter att de tyska försvarslinjerna kollapsat ­under hösten 1918 kom så vapenstilleståndet i november samma år. USA:s inträde i kriget hade slutligen tippat över vågen till Frankrikes och Englands fördel. Heidenstam, som hållit sig fortsatt tyst efter ”Krigets gåta”, publicerade i maj 1919 tre sammanlänkade understreckare i SvD under rubriken ”En fritänkares betraktelser”. Han deklarerade sin politiska position: socialism och tyranni förkastades, i stället omfamnades kapitalism, fred och frihet. Därtill hyllade han USA:s president Woodrow Wilson, som Heidenstam menade ”stiger fram som en verkställare av tidens tankar och önskningar”. Efter denna artikelserie tystnade Heidenstam för gott, och sökte friden på Övralid under den ålderns höst som nalkades.

    Selma Lagerlöfs och Verner von Heidenstams tankar från krigsåren vittnar om den chock som första världskriget innebar för deras generation. Som vi kan se innehade de uppburna roller och förväntningar som de endast med ansträngning lyckades hantera. Deras inledningsvis naiva syn på kriget kan dels härledas till den historiska kontexten, men även till deras litteratur: förstörelsens dialektiska funktion är liknande hos de båda författarna. Vivi Edström skriver exempelvis i sin briljanta Lagerlöf-biografi hur ”världskriget – i varje fall i dess början – aktualiserar hennes filosofi: att det destruktiva är ett ofrånkomligt inslag i utvecklingen.” Liknande resonemang om Heidenstam finner vi hos Sven Delblanc: ”Diktaren bar på en böjelse för det brinnande destruktiva, och tanken på att lidandet har en god moralisk verkan.” Krigets fasor satte dock djupa ärr i de båda Nobelpristagarna, och är en påminnelse om den djupa skiljelinjen mellan litterär estetik och krass verklighet.

    Annons

    Selma Lagerlöf tilldelades Nobelpriset i litteratur 1909, Verner von Heidenstam 1916.

    Foto: IBL Bild 1 av 3

    Verner von Heidenstam publicerade sin "Medborgarsång" i Svenska Dagbladets spalter den 22 september 1899.

    Bild 2 av 3

    Verner von Heidenstams artikel "Krigets gåta" publicerades i SvD den 13 januari 1915.

    Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X