Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Daniel Sandström: Nobelpriset har alltid ett pris

(uppdaterad)

Han satt framför tv:n i sommarstället i Sag Harbor när beskedet kom. Telefonerna började ringa, snart dansade han och hustrun Elaine runt i huset av glädje. Den goda nyheten var att han tilldelats Nobelpriset i litteratur. Den dåliga, fast det visste han inte då, var exakt samma nyhet.

När John Steinbeck i december 1962 tog emot sitt Nobelpris i Stockholm, var det med ord som andades en djupt känd ödmjukhet. Han var glad att han hade fått priset, sade han, men han var också medveten om att det fanns andra kandidater som kanske var mer värdiga.

Den åsikten delades av många. I Sverige hade Artur Lundkvist, vid den tiden ännu inte ledamot av Akademien, skällt när pristagaren blev känd. I USA ställde sig New York Times och Time Magazine frågande till valet av Steinbeck. ”En dödskyss”, lär Saul Bellow senare ha sagt med Steinbecks pris i åtanke. Några nya romaner blev det i alla fall inte. Redan i brev från hösten 1962 talar Steinbeck om priset som ett ”monster”.

Annons
X

Att få ett pris har alltid ett pris. Steinbeck har blivit symbolen för Nobelprisets skadliga effekter, och idag vet vi också att han var en kompromiss. Det vet vi tack vare Kaj Schueler, tidigare kulturchef på SvD, som grävde i Nobeldokumenten från 1962 så fort de blev offentliga i januari 2012. Fynden blev en världsnyhet. Att nyheten kunde leva fast den hade 50 år på nacken säger något om Nobelprisets genomslagskraft och det mytomspunna hemlighetsmakeri som omger det.

När Svenska Akademien öppnar portarna på torsdag för att berätta om årets pris är det ingen ledamot som kommer att säga något om hur det egentligen gick till att välja pristagare. Ingen kommer att säga att det var ovanligt svaga kandidater i år, ej heller kommer någon att skvallra om årets vinnare är en kompromiss eller ej. Först 2063 blir årets dokument offentliga. Då är jag 95.

Men av de gamla dokumenten lär vi oss ändå något om hur Akademien kan resonera. När Steinbeck fick priset var det bland annat för att man inte kunde ge det till Robert Graves, som då främst var känd som poet.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Röster inom Akademien menade att ingen annan poet kunde få priset så länge Ezra Pound levde. Men Pound hade tagit ställning för fascismen och var känd för sin antisemitiska hållning. Han var, med andra ord, ett omöjligt val.

    Resonemangen från 1962 visar att det även finns ett pris för att dela ut ett pris. Litteraturprofessorn James F English påpekar i sin bok om vår moderna priskultur, ”The Economy of Prestige”, att priser inte bara ger vinnaren en speciell status, utan självfallet syftar till att ge utdelaren prestige och glans. Rätt pristagare höjer utdelarens aktier, fel namn sänker dem. Valet av Steinbeck var i det avseendet inte bra för någon.

    I dagens mediala Bingolotto ska en Nobelpristagare uppfylla många saker, möta många förväntningar. I dokumentären ”Snille och Smak”, som SVT visade i fredags, kan man se hur ansträngande omvärldens krav kan vara för Akademien och inte minst för den ständige sekreteraren. ”Man måste vara som sheriffen i Dodge City”, sade Horace Engdahl. Peter Englund beskrev i sin tur hur han blev närmast gråtfärdig när han fick frågan om att efterträda Engdahl.

    De infekterade diskussionerna kring Mo Yans Nobelpris visade också hur långt det kan vara mellan Akademiens inre logik och dagens mediala logik. Att Nobelpriset är ett litterärt pris glöms bort i samma ögonblick som namnet blir känt för allmänheten.

    Det besvärar Akademien, som tycker att presskåren borde vara bättre påläst i litterära frågor, och som vill hävda rätten att inte göra en politisk överprövning av författarskapen. Peter Englund talar i SVT:s dokumentär om Borges, som aldrig fick priset för att han ansågs för lierad med den argentinska juntan. Därmed finns det en besvärande frånvaro i listan av pristagare, så uppenbar för eftervärlden. Där fegade Akademien, menar Englund.

    Men frånvaron av politiska markeringar kan i sig framstå som ett ställningstagande. Exemplet Ezra Pound är i det avseendet fortfarande instruktivt. En del författarskap är så kontaminerade att priset skulle bli för dyrköpt också för prisutdelaren. Så var det 1962 och så kommer det att vara 2013.

    Och Akademien må klaga på den mediala bevakningen och på debatten, men den dag som Nobelpriset enbart möts av en artig applåd kommer det sannolikt att dö. Spänningen mellan Akademiens hemligstämplade inre arbete och omvärldens förvånade reaktioner är i själva verket avgörande för Nobelprisets status.

    Som en relativt färsk svensk Nobelpristagare skrev i en dikt: ”Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrån. Och där de möts har man en chans att få se sig själv.”

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X