Annons
X
Annons
X

Nobelpriset blev medialt med Pierre och Marie

När makarna Curie för 100 år sedan fick Nobelpriset i fysik var det första gången som ett vetenskapligt pris uppmärksammades i pressen. De udda personligheterna förenades av en livsstil där familjen, den vetenskapliga lidelsen och idealismen var det väsentliga.

Marie och Pierre Curie i sitt laboratorium.
Marie och Pierre Curie i sitt laboratorium. Foto: AP

Det första Nobelpriset i fysik, som 1901 tilldelades Wilhelm Röntgen, väckte ingen större uppmärksamhet. Röntgenstrålningens spektakulära och fantasieggande egenskaper hade vid upptäckten sex år tidigare utlöst en formlig mediestorm, men nu var nyhetsvärdet förbrukat. Priset 1902 skapade inte heller tidningsrubriker. Av 1903 års Nobelpris i fysik tillföll den ena halvan Henri Becquerel för upptäckten av den spontana radioaktiviteten och den andra halvan Pierre och Marie Curie för deras arbeten rörande de av Becquerel upptäckta strålningsfenomenen.

Priset till makarna Curie väckte en enorm uppståndelse och 1903 blev ett märkesår i Nobelprisens historia. Som Elisabeth Crawford betonar i ”The Beginnings of the Nobel Institution” (1984) var det första gången ett vetenskapligt pris uppmärksammades i pressen. Upptäckten av radium väckte en gång för alla journalisternas intresse för att rapportera om de vetenskapliga priserna. I fokus för uppmärksamheten stod Marie Curie, en bräcklig kvinna som med en jättelik trollstav malde ned tonvis med pechbländeslagg och vaskade fram ett grand av ett magiskt ämne, som kunde utstråla värme från en till synes outtömlig energikälla, omvandlas till andra ämnen och som kanske kunde bota cancer.

Det blev många peripetier i Marie Curies liv och det intresse som redan från början gjorde henne till en legend har fortsatt. På svenska finns dotterns (Ève) biografi från 1937, som kommit i flera nya utgåvor, och ”Marie Curie. Ett liv” av Susan Quinn från 2000. På senare år har också Pierre Curies liv och verk lyfts fram i två biografier: ”Pierre Curie” (1995) av Anna Hurwic, fysiker och vetenskapshistoriker, och ”Pierre Curie 1859–1906. Le rêve scientifique ”(1999) av vetenskapshistorikern Loïc Barbo. Pierre Curies unika kvaliteter som forskare och som människa har också blivit belysta av vetenskapshistorikern Helena Pycior i essäsamlingen ”Creative Couples in the Sciences” (1996).

Annons
X

Forskning utförs av människor och för människor i en miljö av sociala strukturer och värderingar i ett komplext samspel. Nobelpriset i fysik 1903, som nu firar 100-årsjubileum, är ett mångfacetterat exempel. Radioaktiviteten var redan från början en tvärvetenskaplig disciplin. Upptäckten av radium krävde nyskapande insatser såväl vad beträffar kemiska som fysikaliska analysmetoder. Det var två skilda sociala världar som möttes. Å ena sidan Becquerel, inflytelserik akademiledamot, tillhörande tredje generationen av professorer i fysik vid det berömda Naturalhistoriska museet. Å andra sidan Pierre och Marie Curie, två världsfrånvända forskare, han professor på en tjänst av ringa betydelse, hon lärare vid ett seminarium för flickor i Sèvres utanför Paris – två udda personer som forskade tillsammans under miserabla förhållanden. Det blev av flera skäl inte någon förtroendefull relation emellan Becquerel och makarna Curie.

Pierre Curie föddes 1859 i Paris och växte upp i en intellektuell, vänsterradikal miljö. Fadern, Eugène Curie, var läkare. Det blev ofta livliga debatter mellan honom och Pierres äldre bror Jacques. Pierre var den stillsamme drömmaren: ”Man måste göra sitt liv till en dröm och drömmen till verklighet”, skrev han i 20-årsåldern. Pierre fick hela sin grundutbildning i hemmet. Naturkunskap var det viktigaste. Klassrummet var naturen själv, där Pierre tidigt fick lära sig ett vetenskapligt tänkande, att iaktta fakta både när det gällde djur och växter, och att tolka dem rationellt och fördomsfritt. Han var långsam i sitt sätt att tänka, men fick utvecklas fritt och avlade sina examina vid den vanliga åldern 16 år för studentexamen och 18 år för den första examen vid Sorbonne.

Pierre började därefter som assistent vid laboratoriet för fysik vid Sorbonne, där Jacques redan var anställd vid laboratoriet för mineralogi. Bröderna startade vid sidan av tjänsten ett studium av sambandet mellan kristallers symmetrier och elektriska egenskaper. I augusti 1880 anmälde dessa unga, okända bröder, Jacques (25 år) och Pierre (21 år), upptäckten av en helt ny effekt, piezoelektriciteten, som innebär att sammanpressning eller töjning av vissa kristaller, exempelvis kvarts, framkallar elektriska laddningar på kristallytan. Effekten utnyttjas nu i mikrofoner och kvartsur, i apparater för att upptäcka exempelvis u-båtar och för ultraljudsundersökningar inom medicinen.
Det fruktbara samarbetet mellan bröderna avbröts 1883, då Jacques lämnade Paris för en tjänst vid universitetet i Montpellier och Pierre blev laboratoriechef vid en nyinrättad skola för utbildning av ingenjörer, där han kom att arbeta i 22 år. Skolans rektor, Paul Schützenberger, blev Pierres stöd under många år av ett lugnt ensamt liv fyllt av undervisning och forskning. Studier av symmetrier i naturen resulterade i tre allmänna principer, formulerade som naturlagar. Pierres banbrytande arbeten om magnetismen, där hans namn är knutet till Curies lag och Curietemperaturen, inledde en tradition av fruktbara studier av magnetism inom fransk fysik. Pierre konstruerade en precisionsvåg, Curievågen, som genom luftdämpning kom i jämvikt efter en eller två svängningar vilket medgav snabba vägningar.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Pierre Curie skapade sig en ställning som internationellt erkänd, eminent fysiker, men arbetade fortfarande som laboratorieföreståndare i skolan för utbildning av ingenjörer. Han var helt ointresserad av yttre framgång, levde för sin forskning och bodde (vid 35 års ålder) fortfarande hemma hos sina föräldrar i Sceaux utanför Paris. Det han saknade var det nära samarbetet med Jacques och han kände sig trots sina vänner bland forskare i grunden ensam.
    Den situationen ändrades när Pierre efter 11 år, våren 1894, träffade Marie Sklodowska, en ung polska som kommit till Paris 3 år tidigare för att vid Sorbonne studera fysik och matematik. De fann genast en intellektuell gemenskap, som snart övergick i djupare känslor. Pierre samlade ihop sina resultat om magnetism och disputerade för doktorsgraden den 6 mars 1895. Han kunde också efter 13 år vid skolan tillträda en professur som Schützenberg lyckats inrätta för att markera hans kompetens. Några månader senare gifte sig Marie och Pierre.

    Sedan Marie slutfört ett forskningsarbete om ståls magnetiska egenskaper för professor Lippman (sedermera Nobelpristagare i fysik), beslöt hon att fortsätta med forskning. Som ämne för sin doktorsavhandling valde hon ”uranstrålarna” – ett område som Becquerel ansett uttömt och övergivit ett år tidigare. Den apparat för mätning av svaga elektriska strömmar, som Pierre och hans bror hade konstruerat och som byggde på piezoelektriska effekten blev ett viktigt hjälpmedel.

    Den 16 december 1897 började ett av historiens stora vetenskapliga äventyr. Upptäckten av polonium gjordes efter 6 månader och upptäckten av radium publicerades efter ett år, i december 1898. Det var då fråga om ovägbara mängder av grundämnen som avslöjade sig via en stark strålning. Det mycket mödosamma separations- och analysarbete, som krävdes för att ur tonvis av utgångsmaterialet pechbländeslagg få fram vägbara mängder av radium utfördes i ett skjul med asfaltgolv och läckande glastak. Vintertid höll en järnkamin kylan borta i sin närmaste närhet. Det var en heroisk epok i deras liv som blivit legendarisk och som gav underlag för den uppståndelse i medierna som jag nämnde inledningsvis. I juni 1903 försvarade Marie sin doktorsavhandling. Hon hade isolerat ett tiondels gram radiumklorid och bestämt radiums atomvikt till 225. Curievågen hade varit ett ovärderligt hjälpmedel.

    Marie och Pierre Curies dotter Irène Joliot-Curie har studerat anteckningarna från laboratoriearbetet i de tre små notisböcker som nu förvaras i Bibliothèque nationale. De är starkt radioaktiva och om man vill ta del av dem får man intyga att man gör det på egen risk. Det kommer att gälla länge än, radiums halveringstid är 1620 år. Irène Joliot-Curie korrigerar den gängse föreställningen att arbetet var uppdelat så att Pierre gjorde de fysikaliska mätningarna medan Marie ägnade sig åt de kemiska analyserna. Det var ett nära samarbete på lika nivå.

    I en skrivelse undertecknad av 20 ledamöter av den franska vetenskapsakademien föreslogs endast Becquerel och Pierre Curie till Nobelpriset. Anna Hurwic, som noterar att skrivelsen är en följd av absurda lögner, menar att den på något sätt måste vara manipulerad. Kan de hedervärda ledamöterna ha undertecknat den utan att läsa igenom den? Hur skrivelsen tillkommit är föremål för forskning. Situationen föranledde matematikprofessorn Gösta Mittag-Leffler i Stockholm att kontakta Pierre Curie. I sitt svar skriver denne att det i själva verket var Maries första arbete som ledde till upptäckten av de nya ämnena och att hon också bestämt radiums atomvikt. ”Många skulle bli förvånade om hennes insats skulle skiljas från min. [...] hennes roll är lika stor som min i detta arbete”, säger han.

    Vid prisutdelningsceremonin erinrade Vetenskapsakademiens preses om ordstävet ”enighet ger styrka” och citerade Första Mosebok: ”Det är inte gott att mannen är allena. Jag vill göra åt honom en hjälp, en sådan som honom höves.” Det låg nära till hands att föreställa sig samarbetet så. Att Pierre så klart och explicit i sitt svar till Mittag-Leffler vederlade att Marie bara varit hans assistent var förmodligen avgörande för att hon inkluderades i priset.

    Irène Joliot-Curie beskriver sina föräldrar som mycket olika personligheter, vilka på ett sällsynt fruktbart sätt kompletterade varandra. Pierre var en utomordentligt skicklig experimentator och samtidigt en djuplodande tänkare, men ofta obeslutsam. Den enda gång han handlat snabbt var när han beslöt att gifta sig med Marie, enligt en av hans vänner. Marie tänkte snabbt och var inriktad på omedelbar handling. I sitt förord till den postuma samlingen ”Oeuvres de Pierre Curie” framhåller Marie att han aldrig lät sig frestas till snabb publicering för att säkra prioritet. ”Vad spelar det för roll att jag inte har publicerat ett visst arbete, om någon annan gör det?”

    Viktiga resultat förblev opublicerade, till förfång för forskningen. Exempelvis hade Pierre 1904 planerat att skriva en avhandling om piezoelektricitet, som han enligt Marie studerat ”lika fullständigt som exakt”, men blev förekommen av en annan forskare. Han hade en oro i sin natur som avspeglas i mångsidigheten och den sparsamma publiceringen, och som kontrasterar mot Maries målmedvetna koncentration på ett livslångt arbete med radium. Hon ansåg liksom Pierres föräldrar att han skulle ha haft svårt att anpassa sig till rutinerna i en vanlig skola. Själv hade Marie varit en lysande elev under sin skoltid i Warszawa och vid Sorbonne utmärkte hon sig på samma sätt. Hon ville bli ”någon”; Pierre var i detta avseende hennes motsats. Sorbonnes rektor ville föreslå Pierre till mottagare av Hederslegionen 1903 och fakulteten vädjade till honom att acceptera, men han höll benhårt fast vid sina principer: ”Jag har inte det minsta behov av en orden, men jag har det största behov av ett laboratorium.”

    Som Nobelpristagare fick Pierre till sist en professur vid Sorbonne år 1904 samt ett löfte om ett nytt laboratorium. Den 19 april 1906 omkom Pierre Curie, överkörd av en hästdroska nära Pont Neuf i Paris. Då hade byggandet ännu inte börjat och något riktigt laboratorium fick han aldrig.
    Det som förenade Marie och Pierre Curie var en livsstil, där familjen, den vetenskapliga lidelsen och idealismen var det väsentliga. Forskaren skulle arbeta oegennyttigt; tanken att ta ut patent på tillverkningsprocessen avvisades därför. Berömmelsen efter Nobelpriset 1903 blev en verklig plåga för dem.

    Den 20 april 1995 fördes Marie och Pierre Curies stoft till Panthéon för att vila under den mäktiga kupolen. Bara ett kvarter därifrån ligger platsen där radium upptäcktes i det dragiga skjul, vars kontur nu är markerad med vita stenar. ”Där tillbringade vi de bästa och lyckligaste åren i vårt liv”, skriver Marie. Kontrasten mot dagens situation, såväl vad beträffar forskningens materiella villkor som synen på forskarens roll, tål att begrundas. Tillsammans genomförde Marie och Pierre Curie ett forskningsprojekt, vars räckvidd varken de själva eller någon annan i deras samtid kunde drömma om.

    Nanny Fröman
    är professor em i teoretisk fysik vid Uppsala universitet. Artikeln är en bearbetning av en föreläsning om Pierre Curie i Nobelmuseet 20/11 2003.

    Annons
    Annons
    X

    Marie och Pierre Curie i sitt laboratorium.

    Foto: AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X