Nobelblåsornas drottning klär upp prinsessan

Elisabeth Wondrak, till höger, har sytt prinsessan Lilians Nobelklänningar i många år. Men klänningen på bilden är inte till Nobelfesten eftersom den är hemlig fram till den 10 december.
Elisabeth Wondrak, till höger, har sytt prinsessan Lilians Nobelklänningar i många år. Men klänningen på bilden är inte till Nobelfesten eftersom den är hemlig fram till den 10 december.
Under strecket
Publicerad
Annons

LONDON
Den hänger över trappräcket i ateljén, väl dold under ett vitt lakan. Fast färgen lyser igenom, denna hemliga nyans som ingen får vetskap om före Nobelfesten.
– Absolut inga bilder med årets klänning, säger Elisabeth Wondrak bestämt.
Däremot kan vi få se när prinsessan Lilian i dag gör sista provningen före Nobelfesten. Fast först blir det morgonkaffe med rostat bröd och marmelad.
Det doftar ljuvligt från det lilla köket i huset mitt i Londons fashionabla Mayfairkvarter. Här tar Nobelblåsornas okrönta drottning Elisabeth Wondrak emot kunder från när och fjärran.
I huset råder en trivsam röra. Matbordet svämmar över med modemagasin, brev och fotografier. I ateljén en trappa upp välkomnar gröna sammetsfåtöljer, ett gammalt piano och ett hav av skisser, tyger, trådrullar och nåldynor.
En stor spegel med guldfärgad ram står lutad mot väggen, och på trägolvet väntar en provdocka med prinsessan Lilians exakta mått. Mitt i alltihop paraderar en vit Bernina-symaskin.
– Här sitter jag och dagdrömmer, skissar och funderar. Till sist föds årets Nobelklänning under mina händer.

Annons

Elisabeth Wondrak spricker upp i ett av sina milda och samtidigt spjuveraktiga leenden.
Hon börjar grunna på Nobelklänningen i april, och syr oftast de första stygnen i augusti. Däremellan skickas tygprover och skisser fram och tillbaka mellan Stockholm och London.
– Utmaningen är att göra en ”stor klänning” utan att den tar upp för mycket plats. Om du förstår vad jag menar.
Nobelblåsan ska vara romantisk utan att vara vulgär, elegant utan att vara skrytig, genomtänkt utan att vara överarbetad, förklarar hon. Tyget måste vara av högsta kvalitet.
– Prinsessan får inte se ut som en gående lampskärm.
Det finns några ”faux pas” som man måste akta sig för, betonar hon. Svart passar inte, eftersom alla manliga gäster har svart frack och vit skjorta och damerna bör välja något annat. Sexigt får det inte vara. Och stora blommiga mönster bör undvikas: ”annars ser hon ut som en soffa på ben”.
Men paljetter har Elisabeth Wondrak gärna på Nobelskapelserna. Och getingmidjor gillar hon skarpt. Modets svängningar följer hon dock inte: det är ”Lilians siluett och personlighet” som avgör hur klänningen ska se ut.
Elisabeth Wondrak menar att det finns en typisk ”Lilian look”: mjuk feminin elegans.
Medan vi stärker oss med det svarta morgonkaffet berättar den 78-åriga hovsömmerskan om ”hur det hela började”. Det var mitt under andra världskriget, hon var tolv år och sirenerna tjöt med jämna mellanrum.
– Vi tvingades ner i skyddsrummet hela tiden. Jag tog med papper, färger och penslar. Sedan satt jag där och målade och drömde om prinsessor på bal.

Annons
Annons
Annons