Annons
Recension

No country for old menNo country for old men - Ändlösa vidder och våld

Under strecket
Publicerad

Man känner sig lätt konservativ när man jublar över bröderna Coens nya film – det är som att glädjas över att Woody Allen återvänder till Manhattan. Men precis som Allen behärskar Upper East Sides idiom bättre än Londons cockney, så är bröderna Coen mästare på att göra underhållande existentiell americana – inte på nyinspelningar av Ealing-komedier.

Jag skall erkänna att jag inte sett om vare sig Blood simple, Fargo eller Miller's Crossing på många år och att det kan vara återkomstens behag som talar – men No country for old men är brödernas bästa film. I filmen, som utspelar sig i ökentrakterna mot gränsen till Mexiko, har de tillsammans med ständige fotografen Roger Deakins skapat en modern western. Liksom i Fargo samspelar elementen med människorna och ramar in dem – Deakins fyller ofta bilden med ändlösa tomma vidder som tillsammans med Tommy Lee Jones berättarröst blir en stilla meditation över livet och döden. Det kunde ha blivit långtråkigt och pretentiöst – det är ändå en filmatisering av en Cormac McCarthy-roman som är mer snygg prosa än intressant handling – om det inte var för att bröderna visste exakt när de skall släppa loss lite action för att behålla tittaren i sitt grepp. Det blir som att kolla på en bedårande fotoutställning, kryddad med Tarantino-våld.

Annons
Annons
Annons