Annons
X
Annons
X

Josefin Holmström: Njutningsfullt ätande inget för poeter

(uppdaterad)

Dikten tjänar ögat, örat och känseln, men smaksinnet lyser med sin frånvaro. I en ny bok söker Niklas Schiöler lyriska skildringar av matupplevelser och finner att ätandet främst förknippas med skam, skuld, politik och död.

Äter poeter?, frågar sig Niklas Schiöler i sin nya bok med det fyndiga namnet Poäter. Om mat och poesi (Carlsson, 287 s). Och ja, det gör de ju, även om en del av dem är betänkligt smala. Skriver de om mat, då? Vem kan på stående fot räkna upp fem matdikter? Många tänker säkert på William Carlos Williams ”This is just to say”, den om snyltaren som äter upp sin älskades plommon (”they were delicious / so sweet / and so cold”). Men sedan? Det krävs viss betänketid.

Försök i stället dra dig till minnes fem kärleksdikter eller landskapsdikter och situationen är en helt annan. Maten och ätandet hamnar i undanskymd position i lyriken. Schiöler citerar Werner Aspenströms ”Näringslära”: ”När fantasin ätit sig mätt på fantasier / växer hungern efter verkligt. / Nu smakar stenhårt bröd igen. / Nu duger nästan stenar.” De högtflygande poetiska exerciserna kontrasteras mot vardagens prosaiska verklighet. Den som har huvudet bland molnen behöver förankra sig och tugga knäckebröd och sten. I Aspenströms dikt är ätandet alltså ett slags nödvändig men föga lockande förutsättning för fortsatt lyriskt skapande och fantiserande. Men man äter sig inte övermätt, ens på hårt bröd. Frosseri hindrar den rena tanken.

Frosseriet, ja. Ofta söks extrempunkter i litteraturen – svält eller total glupskhet. Hos Lord Byron (som märkligt nog inte nämns av Schiöler) står ett oheligt kalas hos den olycksaliga skeppsbesättningen i ”Don Juan”. Sedan de lidit skeppsbrott tvingas de överlevande ta ställning till huruvida de är så pass hungriga att de vill (eller förmår) hugga in på de döda kamraterna. De flesta faller för frestelsen och straffas omedelbart för sin glupskhet: kannibalerna blir galna. Juan avstår och får behålla förståndet. Och det är fint att avstå, det vittnar om en själens renhet.

Annons
X

På ätstörningsklinikerna finns en tydlig hierarki: anorektikerna är överordnade de skamligt frossande bulimikerna. Genom att rata maten vittnar de inte bara om självkontroll och behärskning, de får också mer uppmärksamhet då deras självskadebeteende leder till en fysiskt bräcklig kropp med stort vårdbehov. Hjärtstilleståndet är alltid bara en undansmusslad ostmacka bort. Det rör sig rent estetiskt om ett högspänningstillstånd, fjärran från mättnadens luddiga dåsighet.

Den snabbtänkta amerikanska poeten Emily Dickinson skrev mycket om avsägelse,
renunciation, som hon kallade ”the piercing virtue” – den genomträngande dygden. Den enda mat man hittar i hennes diktning är en förstulen brödsmula och då och då ett glas nektar eller vin – och ett inmundigande av Ordet, ”Han åt och drack det dyrbara ordet”, som påminner om Hesekiels bibliska bokrulleslukande. Festade Dickinson så gjorde hon det på naturen, främst i visuell mening (tänk på det engelska uttrycket
to feast one’s eyes) – hon skriver sällan om hur något luktar, ibland om hur saker och ting känns och då och då om hur de låter, men synen är hennes absolut viktigaste instrument (bortsett, förstås, från tanken).

I detta är hon lik många poeter. ”Dikten tjänar ögat, örat och känseln”, konstaterar Schiöler, och studerar ”sinnenas rangordning”. Synen är nästan alltid överordnad. Synestetiska sammanblandningar förekommer, men smaksinnet är frånvarande. Även de mest läckra poetiska anrättningar tycks försöka undkomma sin status som just mat. Den förtrollade måltid Porphyro dukar upp i Keats ”The eve of St. Agnes” är legendarisk, ”samma stoff som drömmar är gjorda av” för att citera Shakespeare. Porphyro bjuder sin älskade Madeline på ”candied apple, quince, and plum, and gourd”, på ”jellies soother than the creamy curd”, på manna, dadlar och kryddade sötsaker från Samarkand och Libanon.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Men när man läser dikten inser man att paret faktiskt inte äter av godsakerna; de är bara där för stämningens skull, en del i en poetisk uppräkning som syftar till att förstärka det intryck av sensualitet Keats var så skicklig på att frambringa i sin dikt. Man blir snuvad på konfekten. Buffén var bara skådebröd och Porphyro och Madeline glider ut ur dikten som (ihjälsvultna?) andevarelser.

    Däremot finns ingen motsättning mellan att, som poet, älska både poesi och mat. Därom vittnar till exempel den charmiga mat- och litteraturbloggen ”Paper and salt”, vars författare litet urskuldande börjar ett inlägg om Sylvia Plaths citronpudding (med tillhörande recept) med att fråga läsekretsen om det verkligen går för sig att skriva om Plath och bakning. Poeten bragte sig ju som bekant om livet medelst en gasugn i det egna köket. Men jo: Plath har själv skrivit om hur mycket hon älskade matlagning, och hennes make Ted Hughes hyllade också hennes kokkonst.

    På samma blogg bidrar Elizabeth Bishop postumt med recept på en nötbrownie med tuggmotstånd som hon brukade baka till Robert Lowell. Men det är sant att ingen av dessa poeter erbjuder särskilt mycket tuggmotstånd i sin lyrik: det närmsta Plath kommer är väl den snacksätande publiken i ”Lady Lazarus” (”the peanut-crunching crowd”), och de framställs i dikten som en motbjudande, tanklöst konsumerande pöbel. De äter sina jordnötter på samma sätt som de äter diktjaget, och därmed har ätandet blivit metaforiskt.

    Schiöler eftersöker – och vill gärna skriva om – det lustfyllda med ätandet, födans lockelse, melonens sötma och chilifruktens sting, men han upptäcker i sin bok att de flesta poeter envisas med att förknippa maten med just sådant som skam, skuld, politik och död (Sonja Åkesson och Kristina Lugn är kanske de främsta exemplen).

    Och är det inte när vi äter som vi blir medvetna om vår egen dödlighet? Barockens
    vanitas-motiv vill mena det, och även i de mest frejdiga och aptitretande nederländska stilleben, där knubbiga körsbär trängs med mjälla päron och skummande ölsejdlar, döljs kravlande skalbaggar och maskar som minner om det stundande förfallet. Bulimikern Byron opponerar sig i ”Don Juan” mot ätandet just av denna anledning: aldrig känner man dödens flåsande i nacken så tydligt som när man sätter tänderna i en biff.

    Behovet att kontinuerligt födointag vittnar ju om att människan är en konstruktion som fodrar drivmedel; hon kan inte leva av luft och kärlek allena. Människokroppen – och därmed också den tänkande poethjärnan – kräver ständigt underhåll. Vi är inte fria från det kroppsliga, hur intellektuellt och metafysiskt begåvade vi än är. Kanske är det därför så många diktare undviker de rena matskildringarna; dikten är helt enkelt den plats där man kan göra sig odödlig för en liten stund. (Men sex då, undrar någon, sex skriver de ju om, det är ju fysiskt. Ja, men sexualakten minner åtminstone om något slags kosmisk förening, och dessutom kan den alstra liv.)

    Maten och ritualerna kring den är ofta (eller alltid?) politiskt och socialt betingade. Schiöler pekar på en rad poetiska måltider som stärker denna tes. Trimalchios gästabud i Petronius ”Satyrica”, till exempel, är en uppvisning i överflöd och slösande rikedom där rätterna som ställs på bordet är underordnade själva spektaklet. För läsaren blir kalaset ett ögats fest: Schiöler beskriver hur ”en slav skar ett djupt snitt i sidan på svinet och till gästernas förvåning och applåder flög trastar ut som kunde anrättas efter att fågelfångare med limspön visat sin konst.” Det handlar om att slå sina gäster med häpnad, visa att man har råd och medel. Hade berättelsen om Trimalchio skrivits i dag hade man förmodligen vaskat champagne och vadat i rysk kaviar i stället. Eller i fisksoppa kryddad med överlägset kosmpolitiskt skryt, som i Evert Taubes ”Monsunen”.

    Ibland är en cigarr bara en cigarr, sade Freud. Men hur är det med maten? Är en ”filéad spicken sill” (Jan Östergren) någonsin bara en sill? Den verkar alltid peka mot något annat – ett begär som inte kan stillas, ett själsligt tillstånd, en markering av klasstillhörighet eller nationalism. En viss typ av människor äter sill. En annan typ äter löjromskrustader.

    Och är inte maten ofta ett emblem för barndomens somrar eller kärnfamiljens trygghet? Urtypen för sådan symbolisk mat, eller mat som andlig språngbräda, är förstås Prousts madeleinekaka som doppad i lindblomste transporterar den mumsande till barndomens Combray. I den där kakan ryms en hel rik och lycklig uppväxt.

    På motsvarande sätt är det njutningsfyllda frossandet i J K Rowlings Harry Potter-serie nödvändigt för att återerövra Harrys förlorade barndom. Som oönskad adoptivson hos den otäcka familjen Dursley har han bara erfarit brist, och när han väl kommer till trollkarlsskolan Hogwarts och får börja ett nytt liv kräver barnboksgenren (och läsaren) att han skall få äta sig övermätt på pumpapaj, chokladgrodor och fet engelsk fudge. Återigen något av ätstörningens och svältkonstnärernas logik – mat som maktmedel, mat som när den nekas den hungrige blir just symbolisk. Harrys nya sociala status befästs i och med att han nu har råd att både äta sig mätt själv och förse den fattigare skolkamraten Ron med godis.

    Framåt slutet av boken gläntar Schiöler på dörren till kändiskockarnas kök, dock mer i syfte att analysera samtidens växande gastronomiska intresse än för att ta del av deras matskildringar. Men det förefaller inte otroligt att kockarna egentligen är de som nyttjar de resurser Schiölers ”dignande förråd” erbjuder, och skriver om ”glaciärvit yoghurt, aromen av saffran /…/ lavendeldoftande fingertoppar, mörk choklad”. Lyssna till Nigella Lawson: ”ett smörigt frasigt smultäcke”, ”ostens mjölkiga fuktighet”, ”en mäktig, tung, lufttom sufflé”, ”den mjuka gula magen på ett stekt ägg”. Lawson och hennes gelikar skriver ju om mat för matens skull: den skall tillagas, avnjutas, ätas upp. Här finns inga baktankar (såtillvida de inte handlar om brödbak), bara en vilja att med språkets hjälp hylla diverse läckerheter – och lära oss att tillaga dem, förstås. Men lyrik är det ju förstås inte, inte i strikt mening.

    ”Jag sökte ätbar mat”, suckar Schiöler, och fortsätter med ett citat av den mycket matglade Samuel Johnson (vars hantering av gamla apelsinskal förbryllade hans livstecknare Boswell så): ”Some people have a foolish way of not minding, or pretending not to mind, what they eat. /…/ he who does not mind his belly will hardly mind anything else.” Här finns alltså ett omkastat perspektiv: den som inte är fullt närvarande i sina måltider är inte närvarande i något annat heller. Det är något suspekt med en poet som inte har så pass god kontakt med ätandets sensualitet att han kan skriva om det.

    Schiöler lyckas hitta några bundsförvanter som skänker sina läsare icke-andlig spis. Till dem räknar han Christine Falkenland, Jan Östergren och Gunnar Ekelöf, vars ”Den gamle superkargören” erbjuder en buffé som skulle få även den hungrigaste att storkna. Men dessa poeter är undantag, och efter att ha läst ”Poäter” måste man ställa sig den fullständigt omöjliga frågan: till vad syftar poesin? Är den lovsång, tankeform, uttryck för längtan, substitut? Skall den förnöja eller uppröra? Mata eller svälta oss? Varken Schiöler eller jag kan erbjuda ett svar på den frågan, men nog blir man hungrig av att tänka på saken.

    Josefine Holmström
    Josefin Holmström är litteraturvetare och kritiker i SvD.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X