Annons

Josefin Holmström:Njutningsfullt ätande inget för poeter

Dikten tjänar ögat, örat och känseln, men smaksinnet lyser med sin frånvaro. I en ny bok söker Niklas Schiöler lyriska skildringar av matupplevelser och finner att ätandet främst förknippas med skam, skuld, politik och död.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Äter poeter?, frågar sig Niklas Schiöler i sin nya bok med det fyndiga namnet Poäter. Om mat och poesi (Carlsson, 287 s). Och ja, det gör de ju, även om en del av dem är betänkligt smala. Skriver de om mat, då? Vem kan på stående fot räkna upp fem matdikter? Många tänker säkert på William Carlos Williams ”This is just to say”, den om snyltaren som äter upp sin älskades plommon (”they were delicious / so sweet / and so cold”). Men sedan? Det krävs viss betänketid.

Försök i stället dra dig till minnes fem kärleksdikter eller landskapsdikter och situationen är en helt annan. Maten och ätandet hamnar i undanskymd position i lyriken. Schiöler citerar Werner Aspenströms ”Näringslära”: ”När fantasin ätit sig mätt på fantasier / växer hungern efter verkligt. / Nu smakar stenhårt bröd igen. / Nu duger nästan stenar.” De högtflygande poetiska exerciserna kontrasteras mot vardagens prosaiska verklighet. Den som har huvudet bland molnen behöver förankra sig och tugga knäckebröd och sten. I Aspenströms dikt är ätandet alltså ett slags nödvändig men föga lockande förutsättning för fortsatt lyriskt skapande och fantiserande. Men man äter sig inte övermätt, ens på hårt bröd. Frosseri hindrar den rena tanken.

Annons
Annons
Annons