Annons

Fanny och AlexanderStor skådespelarkonst i Bergmans julsaga

Carina Boberg spelar farmor Helena Ekdahl, en  lättsinnig änka, och Lars Väringer gestaltar Isak Jacobi.
Carina Boberg spelar farmor Helena Ekdahl, en lättsinnig änka, och Lars Väringer gestaltar Isak Jacobi. Foto: Ola Kjelbye

Teatern, musiken och skådespelarkonsten vinner över kadaverordning och straffpredikningar i Eva Bergmans julkortssaga ”Fanny och Alexander”. Det är vemodigt och tänkvärt, med aningar om katastrofen i den stora världen.

Under strecket
Publicerad

Mia Höglund-Melin som Emelie Ekdahl och Jakob Eklund som biskop Vergérus.

Foto: Ola Kjelbye Bild 1 av 3

Ulla Skoog som Lydia Ekdahl.

Foto: Ola Kjelbye Bild 2 av 3

Jakob Eklunds stränge biskop Vergérus tronar vid bordet omgiven av Mia Höglund-Melin (i förgrunden), Victoria Dyrstad, Marie Delleskog, Carina M Johansson, Elsa Lundqvist Sahlin och Tim Lundberg.

Foto: Ola Kjelbye Bild 3 av 3

Fanny och Alexander

Genre
Teater
Regi
Eva Bergman
Var
Göteborgs stadsteater
Text
Ingmar Bergman
Koreografi
Lisa Alvgrim

Bearbetning: Stefan Larsson, Eva Bergman. Scenografi: Tofte Lamberg. Kostym: Ann-Margret Fyregård. Musiker: Bernt Andersson, Anders Blad, Daniel Ekborg, Per Melin, Stefan Sandberg, Bo Stenholm

Det finns en orkester på scenen, ett band, och en julgran. Alexander sprider en näve glitter över verkligheten. Världen må vara ”ett rövhål”, men det finns ljuspunkter. Så ser det ut i Eva Bergmans version av ”Fanny och Alexander”, en historia som håller för en vända till.

Som på ett julkort ser det ut när familjen Ekdahl kastar sig ut i långdans, tillsammans, i glädje. Sorg och förlust sipprar in, men tar aldrig överhanden. Sagotonen lovar att det blir bra till sist, även när det dyker upp monster i skogen. Ont står mot gott, och det goda måste vinna, åtminstone i den lilla världen. Eller på teatern.

För på teatern kan Gustav Adolf Ekdahl (Eric Ericson) göra pigan (Emilie Strandberg) med barn utan att det blir katastrof i familjelivet; där kan Sven-Åke Gustavssons Carl trakassera sin hustru Lydia utan att kärleken dör, och där kan teaterdirektören Oscar (Johan Gry) dö av alltför stort utspel och ändå finnas med till slutet.

Den Hamletuppsättning som är på gång på teatern-i-teatern artar sig till något riktigt överspelat uselt i den värld som här är flyttad till 1930-talet. Men den som utspelar sig i familjen Ekdahl är desto bättre. Alexander (Tim Lundberg) vill spela Hamlet på teatern, men får mera Hamlet i sitt liv än han räknat med.

Annons
Annons

Mia Höglund-Melin som Emelie Ekdahl och Jakob Eklund som biskop Vergérus.

Foto: Ola Kjelbye Bild 1 av 1

Hans mamma, Mia Höglund-Melin i röd klänning, drar med honom och systern Fanny (Elsa Lundqvist Sahlin) till det alltigenom dystra biskopshuset, där ordning råder. Hon må längta efter en man och något annat än det flyktiga skådespelarlivet, men får en straffande kristendom i form av Jakob Eklunds lidande präst och de tjänande kvinnorna runt honom.

Mia Höglund-Melin som Emelie Ekdahl och Jakob Eklund som biskop Vergérus.
Mia Höglund-Melin som Emelie Ekdahl och Jakob Eklund som biskop Vergérus. Foto: Ola Kjelbye

Det glada borgerliga livet ställs mot det grymma, livsförnekande. Men sjaskigheter förekommer sannerligen på båda ställena, och det handlar snarast om förlåtelse, överseende, versus straff.

Straff förlorar stort. Fantasi och förståelse för människors tillkortakommanden vinner. Inte alltid i livet. Men på teatern. Den här gången.

Eva Bergman satsar på skådespelarna, på de små nyanserna i mänskliga interaktioner. Det är en njutning att se de precisa scenerna. Som när Lars Väringers Isak Jacobi tar sig an biskopssystern Henrietta (liksom den förlåtande Alma Ekdahl spelas hon av Carina M Johansson). Där finns en fläkt av undertryckta lustar som är så skickligt fångad.

Eller när bröderna Carl och Gustav Adolf förhandlar med biskopen om sin svägerska och barnen i en scen som inte står de svenska regeringsturerna efter. Då får bröderna, trots sina stora personliga fel, en värdighet som lyfter dem över vardagskäbblet.

Annons
Annons

Ulla Skoog som Lydia Ekdahl.

Foto: Ola Kjelbye Bild 1 av 2

Jakob Eklunds stränge biskop Vergérus tronar vid bordet omgiven av Mia Höglund-Melin (i förgrunden), Victoria Dyrstad, Marie Delleskog, Carina M Johansson, Elsa Lundqvist Sahlin och Tim Lundberg.

Foto: Ola Kjelbye Bild 2 av 2
Ulla Skoog som Lydia Ekdahl.
Ulla Skoog som Lydia Ekdahl. Foto: Ola Kjelbye

Antagligen känner de flesta i publiken till historien, som här är pregnant och förkortad. Vi kan ägna oss åt hur det är gjort, hur Ulla Skoogs Lydia handskas med Carls hysteriska trick, hur Thomas Nystedt prickar in sina roller som regissör och polis, hur lilla Fanny framträder i relief, trots att hon inte har så mycket att säga. Och hur Marie Delleskog, särskilt med blickar, skiftar från trotjänarinna hos Ekdahls till dominerande biskopsmoder. Eller hur Johan Afezi gör både en Hamlet och en Aron, och Victoria Dyrstad en skådespelerska och en intrigant husjungfru. Och, inte minst, Carina Bobergs lättsinniga och expansiva matriark.

I lugnt tempo ställs vi inför olika livshållningar, som i biskopens antisemitiska utbrott mot Jacobi. Där anas katastrofen i den stora världen.

Vackert är det ändå, vemodigt och tänkvärt.

Jakob Eklunds stränge biskop Vergérus tronar vid bordet omgiven av Mia Höglund-Melin (i förgrunden), Victoria Dyrstad, Marie Delleskog, Carina M Johansson, Elsa Lundqvist Sahlin och Tim Lundberg.
Jakob Eklunds stränge biskop Vergérus tronar vid bordet omgiven av Mia Höglund-Melin (i förgrunden), Victoria Dyrstad, Marie Delleskog, Carina M Johansson, Elsa Lundqvist Sahlin och Tim Lundberg. Foto: Ola Kjelbye
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons