Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Daniel Sandström: ”Nils Horner öppnade världen för oss”

Nils Horner förkroppsligade svensk public service när den är som bäst. Och som hos alla goda radiokorrespondenter satt en del av den journalistiska briljansen just i den kropp som han ständigt fraktade runt jorden, närmare bestämt i rösten.

Horners lågmälda men dramatiska diktion tog oss med ut till världar som vi aldrig annars hade fått ta del av, och gjorde så många människoöden levande och närvarande trots avståndet, oavsett om han var i Fukushima eller Islamabad. Med sin nästan viskande stämma överröstade Horner heller aldrig de människor som han träffade, tvärtom lät han deras röster leta sig in våra liv – och öppnade världen för oss.

**Det där med kroppen **och rösten är viktigt, för bra journalistik handlar om kropp och själ. Nu för tiden går det inte att säga att journalistiken är ett särskilt fysiskt uppdrag. Vi journalister, som tillbringar all vår vakna tid framför skärmarna, kan visserligen gnälla över våra ryggar och musarmar, men vi är sällan på fältet, och vi bevittnar sällan det vi skriver om. Det gör oss möjligen bättre informerade – en mobiltelefon ger i dag överblick som en mindre nyhetsbyrå – men det ökar inte nödvändigtvis vår kunskap.

Annons
X

Sann kunskap är något annat än information; den fördjupar och förklarar. Den sätter sig också i kroppen hos läsaren och lyssnaren, i hjärtat och hjärnan samtidigt. Och utrikeskorrespondenterna är medborgarnas ställföreträdande kroppar i världen; vittnena som ger kött och blod till de till synes abstrakta händelser som nyhetsrapporteringen annars fylls av. Att säga att Nils Horner inte bara var vår röst utan också våra ögon och öron, är alltså närapå bokstavligen sant. Han var ett levande bevis för att det krävs en människa för att göra and­ra människor levande.

Det reportage som skulle bli hans sista handlade om oron inför presidentvalet i Afghanistan, och det bär på Horners unika prägel; röstens närvaro, detaljernas exakthet, dramatiken som aldrig går över gränsen till det spektakulära. Och så lyhördheten och respekten för den konkreta berättelsen under den stora berättelsen – i det här fallet om kvinnorna som med all sannolikhet kommer att bli valets förlorare. Nils Horner kunde på 1 minut och 58 sekunder fånga ett helt samhälle i förvandling. De flesta journalister kommer inte i närheten av så koncentrerad tyngd ens under flera års arbete.

Skottet som avfyrades mot Nils Horner var också ett skott mot det journalistiska värv som han ägnade sitt kringflackande liv åt att förädla. I dag känns det oerhört bittert att svensk journalistik förlorat en av sina stora röster, men det vore ännu sorgligare om den känslan blir den bestående. Nu behöver vi minnas Nils Horners enorma gärning, som med tiden kommer att överskugga det fega bakhåll som tystade honom.

Nils Horner visade vad riktig journalistik handlar om; att respekten för yrket ytterst vilar på reporterns respekt för människorna som man möter och berättar om. Låt det bli det bestående minnet i denna sorgliga stund.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X