Annons
Kommentar

Malin Ekman:New York Times misstag upprepas nu i Sverige

Foto: Oleksandr Prokopenko, Patrick Semansky, Olivier Douliery Ill: Staffan Löwstedt

Ansedda The New York Times har varit i blåsväder på sistone – och framstår som alltmer partisk. I både USA och Sverige finns en tendens att journalister tar ställning. Det är förödande för journalistikens trovärdighet.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

James Bennet, f d politisk redaktör på New York Times.

Foto: Kris Tripplaar / TT

Wisconsin, september 2020. Trump-anhängare möter en Black lives matter-anhängare.

Foto: Stacey Wescott/AP

Donald Trump.

Foto: Alex Brandon /AP

 NEW YORK. Under mitt första år som korrespondent i USA, Donald Trumps fjärde år som president, har jag fått en allt mer kluven relation till kåren jag tillhör.

Journalistiken är viktig för demokratin, men ibland får jag intrycket att journalister samtidigt, cyniskt eller omedvetet, bidrar till splittringarna i samhället.

Det sägs ibland att behovet av oberoende journalistik aldrig förr varit så stort. Men det räcker inte att oberoende medier existerar. Det gäller att även titta på hur uppdraget utförs och hur oberoendet manifesteras.

Det finns förstås fortfarande nyhetsmedier och enskilda journalister som värnar läsarens förmåga, och rätt, att tänka själv. Men tyvärr verkar det vara en värdering på tvären bland många nyhetsföretag, inte minst i USA.

I den svenska debatten ligger fokus ofta på de Trumpvänliga högermedierna, från den konservativa tv-stationen Fox News till obskyra men inflytelserika konspirationssajter.

Ibland konstateras också i någon bisats att ”CNN samtidigt gått mer åt vänster sedan Trump blev president”.

Annons
Annons

James Bennet, f d politisk redaktör på New York Times.

Foto: Kris Tripplaar / TT

Men även The New York Times, förmodligen världens mest ansedda tidning, ger ofta uttryck för en tendentiös rapportering som bekymrar mig.

James Bennet, f d politisk redaktör på New York Times.
James Bennet, f d politisk redaktör på New York Times. Foto: Kris Tripplaar / TT

Först har vi de konkreta exemplen:

Den politiske redaktören James Bennet som tvingades avgå efter att ha publicerat en republikansk senator på ledarsidan. Tom Cotton från Arkansas förklarade under rubriken ”Sätt in trupperna” varför han ansåg att det krävdes militär för att stoppa upploppen som spreds över landet, något som väckte bestörtning internt och på nätet.

Opinionskolumnisten Bari Weiss som lämnade tidningen på grund av vad hon ansåg vara tidningens vana att kapitulera för kritik i sociala medier. I sitt avskedsbrev på sin privata blogg skrev hon att konsensus på tidningen numera var att ”sanningen är inte längre en process av gemensamt upptäckande, utan något renlärigt som redan känns till av ett upplyst fåtal vars uppgift är att informera alla andra”.

Sedan har vi de mindre konkreta men för mig lika illavarslande tendenserna: vinklade pushnotiser, uteblivna följdfrågor i den dagliga nyhetspodden samt tendentiösa nyhetstexter och analyser.

Det är som att det finns ett förutbestämt narrativ att stoppa in verkligheten i. Som att allt som strider mot detta på sin höjd nämns i förbifarten.

Annons
Annons

Wisconsin, september 2020. Trump-anhängare möter en Black lives matter-anhängare.

Foto: Stacey Wescott/AP

Det märks i rapporteringen om coronapandemin. Det som riskerar att medverka till en förmildrande syn på Donald Trumps coronahantering – en av frågorna som väntas ha störst påverkan på valutgången – får i regel högst begränsat utrymme.

Wisconsin, september 2020. Trump-anhängare möter en Black lives matter-anhängare.
Wisconsin, september 2020. Trump-anhängare möter en Black lives matter-anhängare. Foto: Stacey Wescott/AP

Det märks också i rapporteringen om Black lives matter. Fokus ligger med all rätt på den rasism som drabbar landets svarta och icke-vita. Men försvinnande lite finns att läsa om de många och högröstade demonstranter som säger sig vilja avskaffa eller nedmontera polisen, liksom omfattningen och konsekvenserna av de våldsamma upploppen som pågått runt om i landet. Radikala yttringar som borde vara intressanta för en av världens mest resursstarka tidningar att fördjupa sig i.

Jag minns en insändare jag läste i The New York Times efter presidentvalet för fyra år sedan. En kvinna från Houston skrev att ”ni borde överväga huruvida ni ska byta fokus från att berätta för läsarna vad de ska tycka, till att ta reda på vad läsarna (och icke-läsarna) tycker”.

Att ta upp frågan är i sig kontroversiellt.

I våras skrev jag ett reportage om nyhetsmediernas bevakning av Trumpadminstrationen. Jag hörde av mig till en amerikansk källa som sade:

– Varför ska du skriva om det? Jag tycker att problemet är att medierna varit för snälla mot Trump. Det är inte detta som är storyn. Är det du eller din redaktör som kom med idén?

Annons
Annons

Donald Trump.

Foto: Alex Brandon /AP

Sedan dess har vi inte hörts.

Donald Trump.
Donald Trump. Foto: Alex Brandon /AP

Att jag är kritisk mot nyhetsmedierna betyder inte att jag inte är kritisk mot Donald Trump. Hans politiska retorik särskiljer sig från tidigare amerikanska presidenters och det är viktigt att skärskåda den. Donald Trumps presidentskap har gett upphov till en mer systematiskt granskande journalistik som i grunden är bra. Men benägenheten att hårdvinkla det mest uppseendeväckande i stället för att försöka förklara kontexten är bedräglig.

När tidningar negligerar information som komplicerar bilden spär det på uppfattningen att de undanhåller information, något som underminerar det avgörande förtroendet mellan medborgare och medier i en demokrati.

Övertygelsen att den egna sidan är enkom god och den andra ond är farlig. Blotta föreställningen att man som journalist tillhör en sida, som står i motsats till en annan, är förödande.

Vägen till att adressera problemet lär knappast gå genom att förtiga det.

Tyvärr verkar den känslostyrda journalistiken samtidigt vara lönsam. I sin bok ”Merchants of truth” skriver The New York Times tidigare chefredaktör Jill Abramson att ”givet sin mestadels liberala publik fanns det en implicit ekonomisk belöning för Times att publicera många Trumpartiklar, nästan alla av dem negativa”.

Annons
Annons

En av fördelarna med att befinna sig på andra sidan Atlanten är möjligheten att betrakta den svenska debatten på håll.

Nyligen läste jag om den journalist som självmant lämnat SVT:s Agendaredaktion efter att en fiktiv person i ett inslag om kriminalitet hade getts namnet ”Hassan”.

Det är problematiskt. Medierna måste givetvis vara medvetna om sin makt att befästa stereotyper, men jag tycker mig se en tendens att beskriva verkligheten sådan som man vill att den ska vara snarare än sådan som den är. Unga män med invandrarbakgrund i socialt utsatta områden har sämre förutsättningar i livet och löper större risk att hamna i kriminalitet. Vägen till att adressera problemet lär knappast gå genom att förtiga det.

Några veckor tidigare läste jag om uppropet mot rasism på Sveriges Radio, där vd:n Cilla Benkö av 39 SR-medarbetare anklagades för att inte ”omfamna” uppropet. ”Ifrågasätt inte – ta allt för sanning om det kommer från rätt håll. Det är särskilt oroväckande att det är just journalister som intar den attityden”, skrev Erik Helmerson träffsäkert i Dagens Nyheter.

En tid senare meddelar hans tidning att chefredaktörskapet för en dag överlåts till klimataktivisten Greta Thunberg.

Jag skulle vilja säga: att tala om gränsen mellan aktivism och oberoende journalistik har aldrig varit viktigare än nu.

Det gäller både i Sverige och USA.

Nyhetsföretag som The New York Times har samtidigt ett enormt inflytande på internationella medier och därmed den globala diskursen. Det vill säga vad vi pratar om och hur.

Ibland framställs det som att om bara Biden vinner så kommer världen återställas och allt bli bra. Jag tror att det är en förenklad uppfattning. Oavsett vem som vinner kommer de underliggande problemen och polariseringen att finnas kvar.

Det är inte nyhetsmediernas uppgift att tala om vad läsarna ska tycka utan att ge dem underlag att forma sina egna uppfattningar. Förmodligen förändras de inte, men det ”oförståeliga” kanske blir lite mer förståeligt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons