Annons
X
Annons
X
Konst
Krönika

Håkan Nilsson: New York blickar bakåt mot 60- och 70-talet

Gallerierna i Chelsea på sydvästra Manhattan är lika stora som valfri konsthall i en mellanstor svensk stad. Många gallerier har dessutom fler lokaler, gärna en placerad lite högre upp på ön där de verkligt rika människorna bor. Här är det vardagsmat med utställningar av samtidskonstens världsstjärnor och här sätts till stor del agendan för det konstliv som vi tänker på som det globala.

I alla fall på sätt och vis. För samtidigt som konstgallerierna har blivit större och rikare har stadens lyskraft som pulserande konstcentrum paradoxalt nog falnat. Unga konstnärer känner inte att de ”måste” till New York längre. Det var mer spännande när det var performance på något loft i SoHo och galleristerna var jämnåriga med den unga generationen. På så vis är den makt som finns här är ekonomisk snarare än konstnärlig.

Ändå handlar det inte bara om ekonomi. I New York finns den historia som skapar bakgrunden till samtiden. Man kanske kan säga att samtiden börjar här, någon gång på sextiotalet. Det är i alla fall den bild som starkare målas upp idag. Allt fler museer koncentrerar sina historiska narrativ till perioden då pop- och konceptkonst uppstår i New York. Stora, monumentala och permanenta utställningar av konstnärer som Sol LeWitt, Andy Warhol, Richard Serra och Donald Judd (ja, alla män) blir allt vanligare. Här hamras en ny kanon in.

Annons
X

Tendensen är densamma i Chelsea. Richard Serra visar om möjligt ännu större stålblock på Gagosian. Det är imponerande mäktigt och drabbar mig fortfarande kroppsligt, men något med den helt okomplicerade maktmanifestationen tar udden upplevelsen. Samtidigt visar Dawid Zwirner verk av den sedan tio år bortgångne Fred Sandback, en annan av tidens stora namn. Här störs jag mindre av utställningen, kanske för att Sandback skapade stora rumsligheter med subtila medel, där han markerat ytor med exakt spänd tråd. Intressant är också att Gladstone gallery visar verk av Mathew Barney från tidigt nittiotal, verk från den senaste – och kanske sista – perioden då den amerikanska konsten behärskade initiativet på scenen.

Hösten i Chelsea inleds helt enkelt med en massa säkra kort som ångestladdat griper tillbaks på den tid då New York pulsen fortfarande drog folk från när och fjärran. Vad var det som hände, tycks scenen fråga.

Svaret finns i konsten. På David Zwirners övre plan pågår en utställning av verk på papper med utgångspunkt i sextiotalet. Här finns ett väldigt fint verk av Sol LeWitt där denne har rivit sönder ett ark i några delar och placerat ut bitarna en liten bit från varandra. Det är bräckligt och intensivt. Hos Paula Cooper visas samtidigt en väggmålning från 1993 av samme konstnär på samma tema. Men när sprickorna blir monumentala försvinner bräckligheten.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Störst är inte alltid bäst.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X