Thomas Engström:Neutraliteten som nationell livslögn

Thomas Engström

Diverse nationella spöken och en oförmåga att skilja Nato från USA har gjort svenskar avoga mot Natomedlemskap. Men det nya säkerhetspolitiska läget gör att debatten måste föras igen, skriver Thomas Engström.

Under strecket
Publicerad
Svenska ISAF styrkan i Mazar e Sharif i Norra Afghanistan.

Svenska ISAF styrkan i Mazar e Sharif i Norra Afghanistan.

Foto: STAFFAN LÖWSTEDT
Annons

”En demokrati kan inte föra krig”, morrade Walter Bedell Smith, generalen som 1950 fick i uppdrag att styra upp det unga CIA. Utsagan går att tolka på många sätt: att demokratier alltid hamnar i underläge mot totalitära regimer ifråga om hänsynslöshet och råstyrka i krig, att en underrättelsetjänst delvis måste stå över lagen för att kunna hävda sig internationellt eller helt enkelt att organisationer med uppgift att skydda ett land måste vara hierarkiskt styrda med militär befälsordning. En annan möjlighet är förstås att ta generalens ord bokstavligt. Det är precis vad Sverige tycks ha gjort.

I dag den 4 april är det 66 år sedan elva fria stater och en diktatur (Portugal) ingick Nordatlantiska fördraget och bildade Nato. Danmark, Norge och Island var med från början. Det uttalade syftet, enligt den förste generalsekreteraren, var att ”hålla ryssarna borta, amerikanerna kvar och tyskarna nere.” Efter ett visst velande i frågan lät man dock Västtyskland ansluta sig 1955 – det var fullkomligt nödvändigt för att ha någon trovärdighet när det gällde storleken på markstridskrafterna i Europa – vilket fick till omedelbar följd att Warszawapakten bildades. Det kalla kriget hade i praktiken inletts redan i och med det sovjetiska försöket att strypa Västberlin 1948-1949, men blev nu så att säga formaliserat.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons