Carl Johan Gardell:Neutraliteten gav Sverige en unik plattform

Vår alliansfria politik under det kalla kriget gav svenska politiker och diplomater en chans att spela betydelsefulla roller på världsscenen. Småstatsrealism och kyligt förnuft präglade utrikespolitiken, skriver Britt-Marie Mattsson i ”Neutralitetens tid”.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Annons

Den 25 februari 1948 tog kommunistpartiet makten i Tjeckoslovakien och förvandlade landet till en sovjetisk lydstat. Två månader senare undertecknade den finska regeringen den så kallade VSB-pakten (Vänskaps-, samarbets- och biståndspakten) som gav Sovjetunionen rätt att intervenera om Finland framledes skulle överge sin ställning som neutral buffertstat och knyta närmare kontakter med de västallierade. I slutet av januari 1949 strandade förhandlingarna mellan Sverige, Danmark och Norge om att bilda ett nordiskt försvarsförbund – som skulle stå neutralt mellan de två supermaktsblocken – sedan de två sistnämnda ländernas regeringar beslutat att ansluta sig till västalliansen Nato.

I en utrikesdebatt i riksdagen den 9 februari samma år framhöll statsminister Tage Erlander och utrikesminister Östen Undén att Sverige inte borde träffa sådana avtal med den ena supermakten att den andra maktgruppen, det vill säga Sovjetunionen, skulle dra slutsatsen att vårt lands territorium hade upplåtits för motpartens framskjutna stödjepunkter. De tre partiledarna i den borgerliga oppositionen anslöt sig utan reservationer till regeringens linje.

Annons
Annons
Annons