Dancing queensNetflix-feelgood – mellan drama och buskis

Molly Nutley i ”Dancing queens”.
Molly Nutley i ”Dancing queens”. Foto: Jan Tove/Netflix

Helena Bergströms ”Dancing queens” är gjord med lätt hand och en mjuk, naturalistisk spelstil. Men berättelsen tar sig varken innanför skinnet på sina rollfigurer eller fördjupar sitt tematiska spår.

Under strecket
Publicerad
Claes Malmberg som stjärndrugan Tommy.

Claes Malmberg som stjärndrugan Tommy.

Foto: Jan Tove/Netflix
Annons

Redan i lanseringsmaterialet från Netflix beskrivs Helena Bergströms ”Dancing queens” uttryckligen som en ”feelgood”-film: den där vagt definierade och ofta orättvist hånade genren vars främsta uppgift är att få publiken att känna sig mysig efteråt.

Men bra feelgood är svårt – balansen måste vara exakt rätt, och där får ”Dancing queens” tidigt problem. Molly Nutley spelar Dylan, en ung och begåvad dansare på en liten ö i skärgårdsbandet utanför Göteborg. Mamman är död och pappan så djupt nere i sorgen att han inte orkar med tillvaron. I stället är det Dylans mormor som ihärdigt tjatar på dotterdottern att sparka igång i sitt liv och sluta att lasta mjölkpaket i öns matbutik.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons