Recension

Den yttersta nattenNervspänning i mörkt triangeldrama

Under strecket
Publicerad
Annons

Danskan Vivian Nielsens triangeldrama ”Den yttersta natten” har goda förutsättningar att bli höstens publikpjäs i Göteborg. Det handlar om tre personer som många presumtiva teaterbesökare nog tycker sig vara bekanta med: målarparet Marie och Peder Severin Krøyer och komponisten Hugo Alfvén. Det gestaltar några livsavgörande timmar i dessa tre konstnärers liv och det blottlägger deras förödande drivkrafter.
Vivian Nielsen är väl förfaren i dramats teknik. Hon har komprimerat ett par livsöden, en djupgående moralisk diskussion och en sjukdomsskildring till en och en halv timmes nervspänt, men glimtvis också spirituellt skådespeleri. Spelet är förlagt till julaftonen 1904. Platsen är målarhemmet i Skagen, där Marie och hennes älskare Hugo får oväntat besök av herrn i huset som tillfälligt har fått lämna det mentalsjukhus där han behandlas. Miljön, det hotfulla mörkret och vinterstormen, ger på en gång spänning och distans till händelseförloppet.
Det högreståndsbetonade triangeldramat kontrasteras mot det hårda liv som vanligt folk lever; man påminns gång på gång om hur fattiga fiskare riskerar sina liv i stormen för att få ihop pengar till julmaten. Pjäsens kvaliteter kommer fint fram i Erik Ståhlbergs föreställning, som har kammarspelets ton och en betvingande rytm.

Annons

I halvmörkret bakom scenens schäslong sitter en cellospelare (Lennart Esborg) och cellon sätts in med balanserande verkan mellan ordväxlingarna i triangeln. Men viktigast för kvaliteten är att det här finns en aktris som är idealisk för Maries roll. Caroline Andréason har den hållning och väna framtoning, den grace och skönhetslängtan som man förbinder med rollen; och hon agerar med själ och omdöme. Marie är hela tiden offret för sina begåvade mäns ägarintressen. En poäng i dialogen är att det genomgående är männen som tolkar hennes önskningar, de är de som uttalar hennes beslut och röjer hennes hemligheter. När hon för en gångs skull själv uttrycker en egen vilja – hon är beredd att föda Hugos barn – skär repliken knivskarpt genom scendammet. Hon visar sig till sist vara den starka och männen står där avklädda härskarens rustning.
Hugos roll verkar i denna föreställning blekare än man föreställer sig förebilden, kanske därför att Jonas Sjöqvist inte tycks ha bestämt sig för om rollen förtjänar hans sympatier eller ej. Kanske också därför att författarinnan är mer fascinerad av Krøyers öde. Kim Lantz verkar till en början pressad av den laddning som målarens genialitet och sjukdomshistoria ger rollfiguren. Hans repliker smattrar som en inlärd läxa. Men steg för steg erövrar han rollen, inte minst i de tillspetsade ordduellerna med rivalen, och när det är dags att ge upp kampen är han övertygande.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons