Annons
X
Annons
X

Nerskalade ytor mot ytlighet

Peter Andersson är formgivaren som tröttnat på överflöd och konsumtionshets. Han vill undersöka hur länge ”less is more” och när möblernas minimalistiska strävan istället utplånar dem. Arenan för detta designexperiment är Eskilstuna konstmuseum.

Formgivaren Peter Andersson undersöker tingens yta och sina egna gränser på Eskilstuna konstmuseum.
Formgivaren Peter Andersson undersöker tingens yta och sina egna gränser på Eskilstuna konstmuseum. Foto: MAGNUS NEIDEMAN

Han har tänjt på gränserna förr. Peter Andersson har skapat muggar som snällt delar med sig av sitt innehåll, stolar som främjar bus och en ljusstake som fått ge vika för muskelkraft. Han beskriver sitt arbete med att han ”designar vardagliga objekt, med en twist” och hoppas dessutom att ”objekten ska överraska även upphovsmannen”. Men för att kunna uppfylla denna till synes enkla designfilosofi måste objekten både vara funktionella och emotionella. En stol för sittande köps sannolikt före den som inte är avsedd för vilande bakar, men är då den sistnämnda fortfarande en stol? Men om den som främjar sittande är ful och trist, medan den ickefungerande hybriden talar till våra hjärtan, vilken får följa med oss hem?

Det är just det här som är Peter Anderssons storhet, att han lyckas förena de båda. Det blir tydligt i hans enkla stol Tilt, som han målar röd och vars bakre ben blir till en gunga som inbjuder till en både lockande och tidigare förbjuden handling–att väga på stolen. En emotionell funktion som dessutom håller sig inom det modernistiska smakfält som de flesta gjort till sitt redan under uppväxten.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Författaren Donald Norman resonerar kring fenomenet i boken Emotional Design, Why we love or hate everyday things (Basic books). ”Varje gång vi närmar oss ett objekt, så reagerar vi inte bara på hur det fungerar, utan också på hur bra det tar sig ut. När en produkt är estetiskt tilltalande och dessutom reflekterar vår självbild och det samhälle vi lever i, upplever vi den positivt”.

    Annons
    X

    Men för Peter Andersson är ovanstående historia. Hans skapar-jag har i alla fall för tillfället tröttnat på diskussionen kring funktion och emotionell laddning, han vill lösgöra sig ännu mer från tingens krav och vad kan då vara friare än konsten.

    – Ja, om det här nu är konst. Jag vill i alla fall försöka bredda konstbegreppet från ett formgivarperspektiv, säger Peter Andersson.

    Det lilla rummet på Eskilstuna konstmuseum, som han gjort till sitt, liknar i alla fall vid första anblicken en installation. I mitten hänger en ensam glödlampa, som räddhågset darrar. I en cirkel kring denna rummets enda ljuskälla står fyra fåtöljskelett med olika mycket kött i form av stoppning och läder.

    –Jag är intresserad av vad som finns bakom ytan. Det hela blir som en kuliss, där det är svårt att urskilja om stolen håller på att ta form eller om den dekonstrueras. Det är en kommentar till att design så lätt bara blir en yta.

    –Men egentligen handlar nog hela projektet om att jag måste göra upp med mig själv som formgivare, att jag söker nya motiv. Jag är trött på att vara lustig, säger Peter Andersson.

    Under det yrvaket postmoderna 80-talet var det många designer som försökte spela just på humor. Memphisgruppen ruckade på alla modernismens ålderdomliga ben samtidigt och chockade hela det estetiska etablissemanget, med sin lössläppta design.

    Philippe Starck nyttjade snarast barnslig estetik, för att finna nya vägar för formgivningen, medan Michael Graves skapade stilistiska mästerverk med udda tillägg, som exempelvis den sjungande tekannan för Alessi.

    Men det fanns också en motrörelse, som när Jonas Bohlin visade upp sin första betongstol på Konstfacks vårutställning 1981. Den har inget innandöme, lockar heller inte till skratt och är dessutom gjord av ett mer robust material än Peter Anderssons furukonstruktion. Men de kommunicerar båda, tjattrar om estetik och funktion och är laddade med känslor. Och de utmanar båda en ikon inom konst- och designvärlden – den vita kuben.

    –Här blottar jag lite av ångesten, för jag vill alltid att allt ska vara perfekt, medan de här stolarna istället avslöjar sin nakna tomhet. Det är väl min formbekännelse. Fan, nu blev det lite väl tungt va? säger Peter Andersson.

    Kanske är det med Ettore Sottsass ord klingande i huvudet som Peter Andersson sjösatt sitt projekt: ”Design kan debatteras i all oändlighet, med oss själva och med andra. Det viktiga är dock att alltid diskutera hur de industriella mekanismerna påverkar oss”.

    Och det är just dessa ”mekanismer” eller gränser som Peter Andersson tänjer på (eller undviker) den här gången. Själv menar han att det blir ”intressant att se hur han ska gå vidare härifrån”, om det blir att försöka ta sig in på den ”internationella gallerisvängen” eller om det här projektet fungerar som det uppfriskande bad som varje konstnär behöver gå igenom med jämna mellanrum.

    Vad som kommer efter att ha ställt ut en dekonstruerad yta och sönderfallande fåtöljer återstår alltså att se. Men för tillfället är inte Peter Andersson redo att kompromissa. Han går sin egen väg.

    Annons
    Annons
    X

    Formgivaren Peter Andersson undersöker tingens yta och sina egna gränser på Eskilstuna konstmuseum.

    Foto: MAGNUS NEIDEMAN Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X