Annons

Nejröstning gynnar de rödgröna

Under strecket
SvD
Publicerad

Fler sådana tv-debatter kan euroförespråkarna trots allt önska sig. Söndagens Agenda med partiledarna blev den första stora publika motgången för nejsidan i och med att vänsterrösten inte hördes som på Schymans tid; tyngdpunkten i sakdebatten drogs åt höger. Å andra sidan lär statsministern inte i sin för aftonen tillbakadragna roll ha omvänt särskilt många av sina tvekare. Dock lyckades han sätta en viktig fråga på dagordningen, den hittills underbelysta om konsekvenserna av ett nej. Genom mediernas gullande med nejsidan har dess företrädare sluppit diskussionen om priset för utanförskapet.

Förlorare blev publiken när tjatet om Riksbankens roll tilläts breda ut sig på ett sätt som knappast gynnar allmänhetens förståelse av eurons betydelse för vår världsdels framtida utveckling. Fixeringen vid svensk ”självständighet” och ränteförändringars betydelse gav ett bisarrt intryck, särskilt när argumenten rabblades ur handboken av politiker som aldrig tidigare har brytt sig om denna överkurs i den ekonomiska teorin. Blev de många osäkra tittarna så mycket klokare? Kanske på en punkt. Nog frågar sig allt fler borgerliga sympatisörer vad Maud Olofsson gör på den rödgröna sidan, som representerar ytterligheterna i svensk politik och i politikens vardag stöds av en dryg tiondel av väljarna. På andra sidan stod en stabil fyrklöver som på ett eller annat sätt får ta ansvaret för det fortsatta utanförskap som en nejseger resulterar i, om inte en nejkoalition tar över regerandet efter den 14 september. De väljare som tror att ett nej leder till ett regeringsskifte bör betänka att baksmällan kan sitta i länge, om de rödgröna stärker sina positioner med hjälp av borgerliga proteströster mot Persson.

Annons
Annons
Annons