Annons
X
Annons
X

Nej, Robert Mugabe, Zimbabwe är inte ditt

DIKTATORER | BRYR SIG INTE

”Den före detta hjälten från frihetskampen har tappat all kontakt med verkligheten och blivit en galen diktator.”

Omdömet fälldes av Jean Ziegler, rådgivare i FN:s råd för mänskliga rättigheter (SvD 22/12-08) och det kom bara några dagar efter att Robert Mugabe hållit tal inför partimedlemmarna i Zanu-PF och extatiskt utropat att: ”Zimbabwe är mitt, jag är en zimbabwier. Zimbabwe åt zimbabwierna!”

Det är svårt att höra den svadan och inte tänka ”galen diktator”. Men den insikten om Zimbabwes president är inte ny. Tvärtom är den deprimerande gammal.

Annons
X

Sydafrikas ärkebiskop Desmond Tutu skrädde inte orden när han i en radiointervju i BBC dagarna före jul konstaterade att Mugabe fått tillräckligt med tid att bättra sig. Tutu förklarade också att han skämdes över den flathet som kännetecknat den sydafrikanska hållningen gentemot diktatorn och menade att tiden nu var kommen att tvinga bort Mugabe från makten.

Det har Tutu sagt förut. I nederländsk tv i början av december var han inne på samma spår och fick då medhåll av både Kenyas premiärminister Raila Odinga och USA:s utrikesminister Condoleezza Rice. Då hade koleraepidemin i Zimbabwe ”bara” hunnit kräva runt 560 människors liv. Idag räknar vi mer än det dubbla – och antalet insjuknade rapporteras vara 30000, en siffra som väntas fördubblas enligt FN:s hjälporganisationer (Ekot 1/1).

Under den tid som koleraepidemin härjat har Mugabes regim, precis som det ”anstår” en diktatur, hunnit med att skylla på omvärlden, be omvärlden om pengar samt hävda att epidemin hejdats. Irrationaliteten i hur regimen bemöter krisen är sorgesamt välbekant. En diktator bryr sig sällan om verkligheten. Människor såväl som djur och natur ingår i den galne diktatorns domvärjo.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Allting, till och med ett av inflation och sjukdomar härjat folk, är intet mer än en bricka i det spel som endast går ut på att säkra makten.

    Det obehagliga med diktatorernas galenskap är att den ofta viskar om en självinsikt. Paranoian kommer med vetskapen att du styr fel, att moralen lämnat din sida för längesen.

    Det är då du inbillar dig att det är god PR att sprida ut att du under din första golfrunda gjorde lika många slag som det fanns hål (Kim Jong Il). Det är då du inför en alldeles egen tidszon just för ditt land (Hugo Chávez). Det är då du ställer till med personkult och döper om veckodagarna efter dina släktingar (Nijazov/Turkmenbasji). Men framför allt: Det är då du lägger munkavle på medierna och börjar jaga oppositionen. Och det är då du plötsligt ser en Brutus i varje underhuggare.

    Det förvånar inte att Mugabes extatiska hojtande om att Zimbabwe är ”hans” kom någon vecka efter att det rapporterats om splittringar inom Zanu-PF. Det låter nästan som om han försöker övertyga sig själv.

    Apropå Brutus så är ju diktator ingen evig titel från början. I den romerska republiken fick diktatorn förtroendet av senaten i krislägen, under en begränsad tid. Systemet fungerade ett tag, men blev successivt allt mer missbrukat. Den siste som lät sig utses till livstidsdiktator var Julius Caesar – vars diktatur tog slut samtidigt som hans liv...

    Mugabe borde lära av den historien. Det bor nog en Brutus även i Zimbabwe. Och han är säkerligen mycket trött på omvärldens passivitet.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X