Annons

”Nej, det råder ingen ’adhd-epidemi’”

Cirka 10 procent av tonårspojkarna i Stockholm har adhd-diagnos. Det är ingen ”överdiagnosticering”, utan bekräftar de siffror framkommit i studier, skriver Kjell Häglund.
Cirka 10 procent av tonårspojkarna i Stockholm har adhd-diagnos. Det är ingen ”överdiagnosticering”, utan bekräftar de siffror framkommit i studier, skriver Kjell Häglund. Foto: TT /Ill Staffan Löwstedt

KULTURDEBATT | Nej, det är inte läkemedelsindustrin eller sittandet vid datorer som ligger bakom det ökade intresset för adhd-diagnoser. Det skriver kulturjournalisten Kjell Häglund i ett svar på Fredrik Svenaeus inlägg om ”adhd-epidemin”.

Publicerad

Om man varken förstår sig på neuropsykiatrisk forskning eller sjukvårdsdata kring adhd så finns det ändå ett bombsäkert sätt att tillgodogöra sig utvecklingen de senaste två decennierna. Nämligen genom att studera svenska kulturjournalisters artiklar i ämnet och jämföra dem, då och nu.

Mycket är sig likt: misstänkliggörandet av läkemedelsindustrin, anklagandet om felställda diagnoser, raljerandet om ”bokstavsbarn” och ”diagnosepidemier”. Men en sak skiljer den 15 år gamla adhd-kultursidestexten från dagens: att praktiskt taget ingen längre ifrågasätter de neuropsykiatriska diagnoserna i sig, eller nyttan av medicinering.

Över hälften av de grövsta våldsbrottslingarna hade adhd i barndomen, enligt forskningsstudier. På Norrtäljeanstalten (bilden) har man ett särskilt behandlingsprogram som uppges ge en samhällsvinst på 250 miljoner kronor på 20 år.

Foto: Jessica Gow/TT Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons