Annons

Josefin Holmström:Nej, det är inte säkert att allt blir bättre

Foto: Ill: Emma-Sofia Olsson

Myten om det ödesbestämda framsteget är ytterst en religiös idé som riskerar att fördunkla synen på historien – och att måla framtiden i utopiska nyanser. Josefin Holmström skärskådar innehållet i det liberala frälsningsmantrat ”Vi går mot bättre tider”.

Under strecket
Publicerad

Ett tidigt minne: jag tittar på nyheterna tillsammans med mina föräldrar. Det är 90-tal och finanskrisen har länge plågat Sverige. Men nu har något tydligen vänt, för SVT spelar Ulf Lundells ”Bättre tider”, med raderna: ”Vi går mot bättre tider / Tro mig, tro mig / Det här är inget skämt”, och illustrerar med en liten dansande figur. Av någon anledning har den här korta sekvensen fastnat i min hjärna, trots att jag vid tillfället var för liten för att ha någon som helst uppfattning om vare sig bankväsendet, konjunkturen eller bra respektive dåliga tider.

Men det är något med den där Lundell-låten. När jag nu läser texten ser jag att den fortsätter: ”Vi går mot bättre tider / Tro mig, tro mig / För det har tiderna själva bestämt”. Se där, tron på framsteget, det eviga framåtskridandet mot historiens utopiska fulländning, enkelt sammanfattad av en skäggig rockpoet. För just det där ”det har tiderna själva bestämt” är en bärande del i den liberala frälsningshistorien, den som säger att människan ständigt utvecklas mot något högre, bättre, mer framstående och ja, lyckligare – och att det inte kunnat vara på något annat sätt.

Annons
Annons
Annons