Annons
X
Annons
X

Nej, 3,6 miljoner mer till män stämmer inte

Låter 3,6 miljoner bekant? Nix, det är inte Alexandra Charles som har bildat ännu en klubb för kvinnors hälsa efter 1,6 och 2,6-miljonersuccéerna, skriver Maria Abrahamsson (M) i ett inlägg om lönediskriminering.

BRÄNNPUNKT | JÄMSTÄLLDHET

Jämställdheten mellan kvinnor och män gynnas inte av slarviga beräkningar och demagogiska tricks.
Maria Abrahamsson

3,6 miljoner har blivit synonymt med hur illa det är ställt med jämställdheten i vårt land. Från vänster till höger trummas det in att den genomsnittliga skillnaden i livslön mellan kvinnor och män uppgår till just det beloppet. Jämställdhetsminister Maria Arnholm (DI 17/1) och EU-minister Birgitta Ohlsson (DN 23/1) gör gemensam sak med LO-utredaren Agneta Berge (SvD 3/2) och – vem annars – feministikonen Gudrun Schyman. Även mig närstående M-kvinnorna stämmer in i kören att en mans livslön är 3,6 miljoner kronor högre än en kvinnas (Moderatkvinnornas Magasin 3/13).

Hur räknar man då, frågade jag Riksdagens utredningstjänst som hänvisade till Delegationen för jämställdhet i arbetslivet. På delegationens hemsida åberopas Medlingsinstitutets officiella lönestatistik och av den drar delegationen slutsatsen att kvinnor under en livstid tjänar 25 procent eller 3,6 miljoner kronor mindre än män.

Annons
X

Men 3,6 miljoner är etttrubbigt mått på jämställdheten, och att hävda att hela beloppet speglar lönediskrimineringen är direkt felaktigt. Lön avser ersättning för utfört arbete under en given tidsenhet. Inkomsten påverkas däremot av om man arbetar hel- eller deltid, om man arbetar övertid, om man är frånvarande från jobbet och av olika former av bidrag och kapitalinkomster. Inkomstskillnaden – inte löneskillnaden – mellan kvinnor och män är mycket riktigt cirka 25 procent, vilket vid en genomsnittlig månadslön på 29 800 kronor ger en livsinkomstskillnad på 3,6 miljoner.

Men studerar man Medlingsinstitutets statistik närmare finner man att den genomsnittliga löneskillnaden mellan kvinnor och män uppgår till 14 procent. Om man på motsvarande sätt, enligt den metod som delegationen själv tycks ha använt, beräknar skillnaden i genomsnittlig livslön, dvs löneskillnad som har ackumulerats under ett40-årigt yrkesliv, då uppgår den till cirka 2 miljoner kronor.

Differensen mellan livsinkomstskillnad (på 3,6 miljoner) och skillnaden i genomsnittlig livslön (2 miljoner) är 1,6 miljoner. Dennaolikhet beror alltså på att män lönearbetar i genomsnitt fler timmar under sin livstid än vad kvinnor gör.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Väger vi sedan in i faktorer som ålder, att män och kvinnor gör olika yrkesval, jobbar i olika sektorer och utbildar sig olika länge (av någon anledning är kvinnor mer överutbildade än män) återstår en löneskillnad på 6 procent. En skillnad som ackumulerad under ett yrkesliv ger en oförklarad livslön mellan könen på ungefär 870 000 kronor. Fortfarande 2014 har vi ingen säker kunskap om hur stor del av denna skillnad som utgör diskriminering. Inte heller Medlingsinstitutets senaste officiella lönestatisk kan ge svar på frågan om diskrimineringens verkliga omfattning.

    Självklart ska vi inte acceptera diskriminering över huvud taget, men jag menar att det är det lägre beloppet 870 000 som är det relevanta.

    **Jämställdheten mellan **kvinnor och män gynnas inte av slarviga beräkningar och demagogiska tricks utan debatten om löneskillnader bör precis som andra diskussioner föras med korrekt fakta som grund. I väntan på mer forskning om vad den oförklarade löneskillnaden beror på föreslår jag att Delegationen för jämställdhet i arbetslivet vid nästa internat den 6-7 mars, kompletterar sin beräkning om 3,6 miljoners skillnad i livsinkomst för kvinnor och män. Det kan ju tänkas att det lägre beloppet 870 000 kronor leder till mer relevanta slutsatser.

    Näst efter våld är lönediskriminering av kvinnor den allvarligaste återstående bristen i svensk jämställdhetspolitik. En faktor som sannolikt har betydelse för löneskillnaderna – forskning tyder också på det – är att kvinnor ofta är mer blygsamma i sina löneanspråk än män. Dessutom löneförhandlar kvinnor som regel sämre än sina manliga kolleger.

    Vad som i nutid behövs för att rätta till denna skevhet är att utbilda och hårdträna kvinnor att löneförhandlare bättre så att de får minst lika hög lön som män för lika arbete. Den saken måste få mer uppmärksamhet både i jämställdhetsdebatten och i det praktiska yrkeslivet. Under mandatperioden som går mot sitt slut har jag ruvat på den idén och ja, det är hög tid för mig att gå från ord till handling.

    Så jag ger mig nu ut på jakt efter framgångsrika kvinnor – och män – som av egen erfarenhet vet vad som är viktigt i individuella löneförhandlingar och som har förmåga att lära ut. Dessa ”proffsförhandlare” vill jag engagera som lärare på talarkvällar och seminarier för kvinnor i min politiska närhet. Jag har ingenting emot om andra partier hakar på. I bästa fall kan en ”löneförhandlarskola” göra mer för att jämna ut löneskillnader mellan könen än aldrig så välmenande utredningar och lagändringar. Rättvisa löner måste vi ha snabbare än så. 

    MARIA ABRAHAMSSON (M)

    riksdagsledamot

    Fler debattartiklar om jämställdhet:

    Hur bör blå feminism se ut? svd.se Vad behöver svenska kvinnor kämpa för? svd.se
    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X