X
Annons
X

Nedlåtande behandling av Flygare-Carlén

Det var en alldeles särskild upplevelse att vara opponent på en avhandling i litteraturvetenskap om Emilie Flygare-Carlén. Även vid ett Norrlandsuniversitet är salen full av läsare som har fått sin tidigaste litteraturkick av "Rosen på tistelön". Långt från Bohusläns klippor. Lars Lönnroth skyfflar i sin recension av Maria Löfgrens avhandling (17/2) fram klichéerna om Flygare-Carlén - den bohuslänska miljön, spänningsmomenten, alla de möjliga manliga medhjälparna.
Men när det gäller att leta emancipationstankar i hennes texter sätter han ner klackarna. Någon heroisk kamp mot patriarkatet förs inte i hennes böcker. Det är nu heller inte riktigt Maria Löfgrens tes. "Emancipationens gränser" heter avhandlingen. Det den gör är att visa hur Emilie Flygare-Carlén nosar längs med de gränser som kvinnans frigörelse hade i tiden och hur hon på olika sätt pressar mot de gränserna i sina böcker.

Avhandlingen består av närläsningar. Ett intryck som den ger är att texterna, även de mer sensationsbetonade, tål att
läggas under lupp. De rymmer fler innebörder än vad som brukar medges. Och senare författare har nog lärt sig mer av Emilie Flygare-Carlén än vad som brukar framhållas. En bok som Lönnroth snuddar vid är "Ett rykte", den roman av Flygare-Carlén som nästan satte hennes rykte som författare ur spel.
Huvudpersonen är Lilia, "den förföriskt intriganta". Enligt Lönnroth är det närmast absurt att se henne som "bärare av en feministisk dröm om kvinnans emancipation". Men en författare som Selma Lagerlöf skulle nog ha kunnat. Lilia är en ren travesti på myten om Lilith, Adams första hustru och den första emancipationskvinnan i vår judisk-kristna tradition. Romanen kan läsas som en allegori, en lek med att transponera ett mytstoff till den samtida verkligheten, ett grepp som är särskilt vanligt i litteratur tillkommen under ett totalitärt förtryck. À la patriarkatet.
Emilie Flygare-Carlén har ofta behandlats på ett upprörande nedlåtande sätt i litteraturhistorien. Ändå undrade jag i min opposition om inte Maria
Löfgren var väl sträng mot en del manliga litteraturhistoriker. Varför inte ta med även deras positiva omdömen, undrade jag. Varför bara deras trista övertramp? - Men jag blir så arg, svarade Maria. Man får bara inte hålla på så där mot kvinnliga författare.
Jag böjde mig då, och jag gör det än mer nu. Man får bara inte hålla på så som även Lars Lönnroth nu gör. Som om nedlåtenheten helt enkelt inte går att hålla tillbaka. När Flygare-Carléns bästa sidor ska framhållas är det "dottern" som träder fram, författaren som "växte upp som ostyrig och företagsam dotter till en känd skeppsredare" (är det han som är känd när vi trodde att det var hon?). Lönnroth går med på att hon inte var något våp, men med en inlagd parentes får hennes självkänsla genast ett tvivelaktigt drag: "Hon tycks överhuvudtaget ha varit en stark personlighet, övertygad om att kvinnors insatser i samhällslivet (inte minst hennes egna) var minst lika betydelsefulla som männens."
Ja, Maria Löfgren, du har rätt att bli arg. Jag blir det
också.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X