Annons
Recension

Adolf Eichmann. Byråkrat och massmördareNazisternasanonyma tjänsteman

Förklaringarna till Adolf Eichmanns handlande ska sökas i hans fanatiska judehat och antibolsjevism. David Cesarani betonar i sin ytterst läsvärda biografi att Eichmann och hans gelikar träffade medvetna val under Nazitysklands tyranni.

Under strecket
Publicerad

För första gången sedan 1960-talet utges nu en större studie om nazisten Adolf Eichmann av den brittiske forskaren David Cesarani: Adolf Eichmann. Byråkrat och massmördare. Det är en fascinerande, välskriven och polemisk biografi som inte bara söker kartlägga Eichmanns liv och gärning, utan också placera in honom i en övergripande historisk förståelse av det nazistiska tyranniet.
Eichmann föddes i Rhenlandet 1906 och växte upp i Österrike i en högst vanlig högernationalistisk, antisemitisk och antibolsjevikisk miljö. Eichmann hade under hela 1920-talet ett bra arbete och ett brinnande intresse för politik.
När Hitler tog makten blev han medlem i nazistpartiet och flyttade tillbaka till Tyskland. Här gick han in i partiets säkerhetstjänst (SD) - en då obetydlig och perifer organisation. Under Reinhard Heydrichs ledning fick
emellertid SD en allt viktigare roll i 1930-talets förföljelse och framtvingade utvandring av judar från Tyskland och senare Österrike.

Eichmanns karriär gick långsamt. Han fick aldrig något inflytande över den nazistiska judepolitiken. Men han var chef för en byrå som spelade en allt viktigare roll i förföljelsen av judarna. Från att ha haft ansvar för utvandringen av de tyska judarna tilldelades Eichmanns avdelning, i samband med krigsutbrottet, uppgiften att massdeportera judar i de erövrade områdena österut.
Som forskningen sedan 1990-talet har visat hamnade den nazistiska judepolitiken i beråd efter det att kriget hade startat. På den ena sidan ökade beslutsamheten att fördriva judarna ur det nya stortyska riket, på den andra sidan begränsade kriget möjligheterna att finna en plats dit de kunde deporteras. Utvandring till Palestina hade under 30-talet setts som en möjlighet, Madagaskar figurerade en kort tid som ett alternativ, delar av Polen som ett annat.
När kriget med Sovjet närmade sig
föreställde sig de ledande nazisterna att judarna i Tyskland, Österrike och Polen skulle kunna förflyttas till något otillgängligt område i det ryska riket. När kriget i öst gick i stå blockerades denna ”utväg”.
Det var i detta läge som tanken på en fysisk utplåning av de europeiska judarna tycks ha tagit form. Det definitiva beslutet att förinta dem togs någon gång mellan hösten 1941 och januari 1942.

Annons
Annons
Annons