Recension

FinalmusikNavarro har en ömhet

Publicerad
Annons

För några år sedan kunde man i El País läsa ett uppslag med två författarintervjuer: den Granadafödde Justo Navarro och Barcelonasonen Enrique Vila-Matas intervjuade varandra, helt naturligt med tanke på affiniteten mellan författarskapen. Den inbyggda överraskningen i arrangemanget var att Navarros ”frågor” till Vila-Matas var skrivna av den senare, och vice versa. När jag nu läser Navarros nya roman med den tyskklingande titeln Finalmusik, möter jag en liknande, allvarlig lek med läsarens förväntningar.

Liksom Vila-Matas (som är hans jämbördige inom den ironiska, allusionstäta och litteraturbesatta prosan i dagens Spanien) odlar Navarro en briljant pratsamhet som inventerar ett mångförgrenat tomrum.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons