Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Ölandssången Nattsvarta hemligheter lyfts upp i ljuset

När Tove Folkesson avslutar sin trilogi om känsliga själars liv i glesbygdens hårda jordbrukssamhällen faller allt på plats för Therese Eriksson. ”Något av det bästa inom den yngre svenska samtidslitteraturen”, skriver hon.

Tove Folkesson har skrivit poesi och är musiker när hon inte undervisar i svenska på Fryshuset i Stockholm. Debutromanen ”Kalmars jägarinnor” från 2014 nominerades till bland annat Borås Tidnings Debutantpris.
Tove Folkesson har skrivit poesi och är musiker när hon inte undervisar i svenska på Fryshuset i Stockholm. Debutromanen ”Kalmars jägarinnor” från 2014 nominerades till bland annat Borås Tidnings Debutantpris. Foto: Sara McKey/Weyler
Bokvåren 2017

Ölandssången

Författare
Genre
Prosa
Förlag
Weyler
ISBN
9789176810651

192 sidor

I begynnelsen var sången. Så heter det i Tove Folkessons roman ”Ölandssången” och den går att lyssna till: melodin som söker sig bakåt mot ursprunget och fram mot det okända, sången som ljuder i bakgrunden romanen igenom. Det är jakten på språkets uppkomst – moderns sång för det oroliga spädbarnet – men här ser vi också språkets tillkomst; en författare som hittar sin ton, sin kraftfulla röst i världen.

Det är den tredje och sista boken i Folkessons trilogi om Öland och Eva Zackrisson, jägarinnan från Kalmar, och det är en final som heter duga. Om ”Kalmars jägarinnor” var den pigga vildhetens lovande debut och ”Sund” dess fördjupade, förfinade uppföljare, är ”Ölandssången” den mäktiga, spröda kronan på verket. Efter ”Ölandssången” råder inte längre någon tvekan om att Tove Folkesson är något av det bästa den yngre, svenska samtidslitteraturen har.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    ”Det kommer en tid i varje människas liv då hon måste välja om hon ska vara sann eller normal”, säger Stickan, Evas mormor, bestämt. Stickan – för övrigt en av de mest underbara romangestalterna jag stiftat bekantskap med de senaste åren – är inte bara ute efter att läxa upp sin dotterdotter. Hennes uttalande berättar något väsentligt om det som romanen i stora delar kretsar kring: hur det är för känsliga själar att leva sina liv i glesbygdens hårda jordbrukssamhällen.

    Annons
    X

    I Sara Lidmans roman ”Regnspiran” från 1958 heter det såhär: ”Klimatet var sådant att denna bys ande inte kunde tillåta sinnena att alltför mycket hängiva sig åt det mjuka.” Det geografiska skuttet från västerbottniska Ecksträsk till den nästintill obrukbart karga Ölandsjorden till trots – Lidmans öga för de sensibelt lagda människornas svårigheter i byalivets strävhet ekar hos Folkesson. Släkten Zackrisson har sin beskärda del av sköra fjärilsvingar som kämpat i det tuffa klimatet; de som klarat sig och de som strukit med.

    Eva Z kan inte låta bli att återvända till Öland. Till mormodern som sitter på sin stol i köket med sina korsord, morbrodern som arbetar, kommer och går i huset. Till spåren och minnena av det förflutna, till svaren på den omöjliga frågan om hur hon ska leva sitt liv som hon så hungrigt söker. Hon har fortfarande en rastlös, orolig trasighet, men till skillnad från i de tidigare romanerna är hon nu så tydligt på väg någonstans – mot läkning.

    ”Ölandssången” är till sitt innehåll trilogins mörkaste – nattsvarta är de hemligheter ur det förflutna som Eva bit för bit vecklar upp – och ändå lyser här ett så starkt ljus. Eva är inte en av de som dukar under, hon är den ömtåliga nattfjärilen som med envis styrka söker sig mot det fladdrande ljuset. Det här är en i dess mest avgörande betydelse djupt hoppfull roman, en som handlar om att välja livet. Till varje pris och fullt ut. Det är en alldeles särskild känsla att läsa en bok som är skriven på det viset, som om jag i mötet med Eva (och Stickan) får syn på min egen integritet; min motståndskraft. Man måste välja om man ska vara sann eller normal. Glöm inte det.

    Ändå är det ju inte i romanfigurerna i första hand som styrkan bor, utan i romanen som sådan. Tove Folkesson, som återigen överträffar sig själv, brister här ut i en sång som är helt ny – så olik de förra romanernas respektive tonarter – lågmäldare, men desto mer intensivt övertygande. Föreställ er en legering där Sara Lidmans osentimentala patos och ömsinta blick på byamänniskans tillvaro smälter ihop med Sara Stridsbergs drömska prosalyrik.

    Det där säger jag mest för att ge ett slags förståelse för kvaliteten på Tove Folkessons verk. Oavsett vilka författare som lämnat distinkta doftspår här, är Folkessons ton hennes ovedersägligt egen. ”Ölandssången” sjunger en platsens poetik och därtill en tröstande vaggvisa för oss allihop. Och det är en vaggvisa som fortfarande bär klangerna från den upproriska stridssången hos Kalmars jägarinnor inom sig.

    Annons

    Tove Folkesson har skrivit poesi och är musiker när hon inte undervisar i svenska på Fryshuset i Stockholm. Debutromanen ”Kalmars jägarinnor” från 2014 nominerades till bland annat Borås Tidnings Debutantpris.

    Foto: Sara McKey/Weyler Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X