Annons

Nattsvart ironi – ett drama som väcker igenkänning

Ingrid Berg, Richard Lindström
Ingrid Berg, Richard Lindström Foto: Markus Gårder

Norden-premiären på Telemanns opera ”Orpheus” bjuder på nattsvart
ironi och säregen skönhet. SvD:s Sofia Nyblom ser ett passionsdrama
som väcker igenkänning.

Publicerad

En värld styrd av svartsjuka och polarisering har sin egen estetik. Den är mörk som en gravkammare, och varje stråk av skönhet ett förtvinat rop på hjälp. Ungefär så tänker jag när underdåniga undersåtar sjunger en dämpad lovsång till sin grymma härskarinna i Norden-premiären av Georg Philipp Telemanns ”Orpheus”.

”Orpheus” i Telemanns tappning är ett passionsdrama med självbiografisk referens. Tonsättaren lär ha blivit bedragen av sin egen hustru, vilket kan förklara såväl den ironiska undertiteln, ”Kärlekens underbara beständighet”, som den misogyna gestaltningen av dramats kvinnliga motor. Autofiktion à la Strindberg eller Norén, dystopisk i synen på människan och kärleken och tveklöst modern. I centrum står Thrakernas drottning Oracia (Kajsa Lindberg), vars obesvarade kärlek till hovmusikern Orpheus (Richard Lindström) driver henne att bringa hans hustru Eurydike (Ingrid Berg) om livet, och sedan – när han återvänt tomhänt från dödsriket efter sin misslyckade räddningsmission – till att vålla även Orpheus död.

Richard Lindströms Orpheus mister sin Eurydike (Ingrid Berg) på väg upp ur dödsriket. I bakgrunden Ascalax (Monika Jägerová) och ensemble.

Foto: Markus Gårder Bild 1 av 2

Thrakernas drottning Oracia (Kajsa Lindberg) intrigerar förgäves för att vinna Orpheus hjärta (Richard Lindström).

Foto: Markus Gårder Bild 2 av 2
Annons
Annons
Annons
Annons