Annons

TrollflöjtenNattens drottning höjer sig över en mörk machovärld

Karolina Andersson.
Karolina Andersson. Foto: Ola Kjelbye

Melanie Mederlinds version av ”Trollflöjten” är både en naivt sagoaktig kärlekshistoria med mycket dans och en rejäl attack på manligt frimureri. Karolina Andersson äger scenen som Nattens drottning.

Under strecket
Publicerad

Therese Erch (Pamina) och Hani Arrabi (Tamino) i ”Trollflöjten”.

Foto: Ola KjelbyeBild 1 av 2

Carina M Johansson och Eric Ericson som tvillingsjälarna Papagena och Papageno.

Foto: Ola KjelbyeBild 2 av 2

Vad är det egentligen för historia som Mozart skrev musik till för Emanuel Schikaneders friluftsteater utanför Wien? Det är inte lätt att återge handlingen, om strid mellan människor och naturväsen, mellan män och kvinnor, om längtan efter kärlek, om hemliga ritualer. Numera kallas ”Trollflöjten” oftast opera, men där pratas väldigt mycket, så det är inte så märkligt att stycket nu ges på en talteaterscen.

Men det är sannerligen musikerna som anger tonen från början, ett litet kapell, placerat på en ödslig scen, som också blandar sig i handlingen från början till slut. Deras spel bidrar till en naiv sagoton som präglar åtminstone första akten. Där håller sig också regissören Melanie Mederlind nära ursprungstexten. Tolkningen syns tydligast i Maja Källs kostymer, som blandar vardaglighet från olika tider med Taminos (Hani Arrabi) röda militäruniform. De tre damerna är dansant tjänstefolk med Carina M Johansson i täten och Eric Ericsons Papageno i ljusblå skinnjacka och randiga byxor är en kandidat för ”gör om mig.”

Annons
Annons
Annons